Girig gottegris

På denna arbetsplats cirkulerar det mycket ätbara saker, ofta gottesaker. Överdådiga fika till alla seminarier, ofta möten som resulterar i överbliven mat och fikabröd som lämnas på bardisken vid the lounge. Och jag sitter ju här, ser bardisken ett par meter från min glaskub och är i princip ALLTID först med att nappa åt mig saker att äta. Att jag är en obotlig gottegris vet vi ju redan, men idag gick jag över någon slags gräns. Idag samlades ett stort gäng personer inne i seminarierummet på mitt våningsplan, och dom var där inne ganska länge och hade trevligt (Congratulation Mike! stod det på väggen). Såg nyss hur dom avlägsnade sig från rummet och några personer kommer bärande på en gigantisk tårtkartong. Dom närmar sig bardisken utanför mig och jag känner att det vattnas i munnen. Dom ställer ner bestick etc där ute och jag försöker verka oberörd och inte stirra. Jobbar lite och hoppas att någon annan ska börja på godsakerna, lite lättare att komma ut då. Men sen så ser jag i ögonvrån hur någon går iväg med kartongen! Bort mot labbet. Antagligen till köket som ligger i andra änden av labbet tänker jag. Och då blir det lite knivigt. Jag har ingen som helst anledning att gå bort till köket, förutom för att jag är en girig gottegris. Det finns te och allting alles utanför mitt rum, ingen anledning att gå de 50 meterna till köket och matsalen. Men det tog ju knappt en millisekund för mig att bestämma mig iaf - jag tog min tekopp och försökte formulera en bortförklaring i skallen, typ "Det finns inge Earl grey te vid bardisken" eller "Jag trodde min mjölk stod här borta", eller liknande. Alla helt falska naturligtvis. Vem som nu skulle fråga.

Kommer till köket och där står resterna av en gigantisk chokladtårta. Jag tar en alles för stor bit och känner hur blickarna bränner från de andra där inne (Men antagligen brydde dom sig väl inte alls). Tar min numera fyllda tekopp och går mot dörren, fumlar när jag öppnar dörren med tekoppshanden och spiller te över tårtbiten och någon annan hjälper mig med dörren. Skyndar genom labbkorridoren och tycker alla kollar efter mig. Sitter nu i min glaskub och vill bara gömma tårtbiten från allas blickar. Den är riktigt god, men det smakar ändå lite bittert att jag aldrig kan motstå. Känns lite dumt minst sagt.

Samvaro när man jobbar som vi.

Det sägs ju att man lär sig att vara mer effektiv när man får barn, att man liksom tvingas till det. Men det är såklart inget som är specifikt för det extra engagemanget och tiden som behövs för ett barn. Nej, för varje gång du pressar dig själv så klarar du sedan mer. Det jag klarar av idag var otänkbart för tre år sedan, och jag hoppas på en lika bra utveckling framåt. Vad nu egennyttan och priset är egentligen, utöver den fascination och stress över utvecklingen och allt som återstår.

Jag fick en gång rådet av en gammal forskare att iaf inte gifta mig med en annan forskare, att kombinationen två idioter som arbetar häcken av sig utan trygghet och feta lönekuvert kanske inte är så lyckat. Och en karriär som är som mest kritisk just här vid 30 när "utbildningen" är klar och det är dax att starta den egna gruppen, göra sig ett namn, få ut några bra arbeten, knyta alla kontakter.

Men här är vi ju idag, två post docs på äventyr i Boston. Ett äventyr som dock mest innefattar vetenskapliga erövringar och ett privatliv som får ligga lite lågt. Men helt ärligt, om jag själv inte var likadan, hur OK hade jag tyckt att min partners 12-13 timmars dagar var? Det gäller att få in kvalitén på den tid som blir kvar, och att ibland sno tillbaka lite tid.

Det bara kryyyyper!

Så rastlös att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Försöker komma in i jobbet igen efter nästan tre veckors semester, komma ihåg vad jag ska göra och varför och lossa upp ngr av knutarna. Och igår gick det ganska bra, men också lite rastlös, men skyllde det då på att jag tränade så förbannat dåligt under semestern. Men idag! Idag har jag tränat, men känns som om jag bara vill krypa ut ur skinnet, göra upphopp och skrika, kasta porslin, NGT!

Kvotering my ass.

Ett barn har oftast två föräldrar - men klarar vi av att inse detta själva? Nej, det varkar inte så. Är så förbenat trött på denna debatt nu. Vadå kvotering föressten??! Ge varje FÖRÄLDER rätt till 6 månader (eller vad det nu är) föräldraledighet. Spyr om jag läser en till kommentar från Kvinna mellan 15 och 55 som gnäller om att "Staten har inte rätt att ta min modelighet ifrån mig!", och att vi måste "prioritera barnen" som i deras ögon verkar innebära att dom inte ska få en nära relation till sin pappa. Även om du går tillbaka till jobbet på fulltid efter 6 månader eller deltid efter två så kan man fortfarande amma (mornar, kvällar). Och sure en bröstpump gör kanske jävligt ont, men det gör ju ammning allt som oftast också. Och vart fan försvann pappan i bröstpumpsdebatten? Och jag håller med detta, vi klarar inte av att själva ställa om detta invanda mönster. Jag lutar till och med mot kvotering på chefspositioner och i styrelser, vi är helt enkelt inte så fritänkankande och öppna som vi gärna vill tro.

På tåget.

Sitter på tåget mellan Gagnef och Stockholm och har Lasse i lurarna. Nostalgi och Linköpingsromantik. Det var många år sedan nu. Länge sedan jag satt vid köksbordet och pluggade matte varje dag, länge sedan en lyckad utekväll ofta innefattade overall och Åbro. Länge sedan jag var så uttråkad och understimularad också, men det fattade jag inte då, och det var även en härlig tid som jag kanske ändå saknar. En väldigt social tid. Och jag vet ju att stora delar av gänget fortfarande håller kontakten med varann, går på bröllop och dop tillsammans, och det är lite sorgligt.

Men nu på väg tillbaka hem till Stockholm, till bästa Linda som jag inte sett på 8 månader snart. Har hunnit leka med några av barnen, träffa Malin och sett deras nya hus (och känna längtan efter ett eget rött hus med vita knutar) och andats den härliga friska gröna luften med doft av jord. Det finns inget vackrare än Gagnef.

(Skrevs 2010-08-24)

Sjukt snyggt!

Britta Persson – Meet A Bear from Bold Faces on Vimeo.

Sjukt bra.

Is he helping?

Könsroller. Här är dom en självklarhet på ett helt annat sätt än hemma. Det finns ingen diskussion, det fanns ingen kvinnlig frigörelse på 70-talet, inga velour-pappor, kvinnan har alltid ansvar för hemmet och detta ifrågasätts inte. Har vid flera social sammanhang hört uttryck såsom "thats what boys are like", eller ngn som suckar lite över att deras man inte kan hämta på dagis, och om han gör det så kommer han tidigast 5 minuter innan stängning. Men denna suck är inte en uppgiven suck, utan en "sådana är dom" suck. Och flickor är klädda i svarta lackskor och klänningar med tyll. Johan får frågan om jag har lagat maten eller bakat den goda kakan. Och jag fick idag frågan om Johan hjälpte till med att packa upp och städa i den nya lägenheten, för män gillar ju inte att göra sånt (Jag svarade att Självklart så gör vi det båda två.).

Inte så att jag inte vet att könsroller är starka i Sverige också, och att detta förhållande är det enda där jag inte bråkat om disk och städ. Men medvetenheten och diskussionen finns iaf hemma. Och jag hoppas verkligen att reklamfilmer såsom denna inte spelas hemma.




"There was a time when men were men". Jag är glad å männens vägar att deras könsroll kanske kan sträcka sig utanför ren sprit, identiska kostymer, fysisk plåga, gapskratt, dunk i ryggen och att behandla kvinnor som vackra dockor. (Håll inte upp dörren för mig om du inte accepterar att jag håller upp dörren för dig! Och sätter du mig på en piedestal så kommer jag att förakta dig.)