torsdag 29 november 2012

Att vara självklar

Så enkelt och snabbt jag blivit bekväm här på nya jobbet. Två månader har gått, och jag känner ingen obekvämhet när jag går i korridoren, ingen osmidighet i kommunikationen. Bara så självklart. Är det för att jag helt enkelt är mer självklar, med självförtroende nog att tycka detta är självklart? Eller är kulturen här den jag är van vid, att jag förstår de sociala spelen och kan vara avslappnad social därför?

Nog spelar det roll att folk här är reko också. Men jag känner mig så avslappnad i att ta upp massa plats. Jag gillar det. Lite av anledningen till att jag ville till USA dessutom, att lära mig att ta plats och hävda mig. Men kul att det som var otillräckligt där kanske nästan skulle vara för mkt här, att jag tar upp för mkt plats och låter för mkt. Men det skiter jag högaktningsfullt i, isf. Men nog spelar den välkända kulturen in också.

torsdag 8 november 2012

Dessa ansökningar

Nu är jag ju tillbaka i Sverige. Och med det strävar jag efter att ta nästa steg i karriären, bli FoAss (forskar assistent, eller assistant professor på engelska) alltså, driva mina egna självständiga projekt och påbörja bildandet av en egen grupp så smått. Därmed skriver jag just nu på diverse ansökningar. Och planerar forskning.

Mindre Svenska anslag tror jag mig kunna få ganska lätt. Men för att faktiskt bli självständig så måste jag ju lyckas dra hem de stora pengarna, ordentliga anslag i konkurrens med de bästa forskarna i Europa och världen. Men hur lär man sig att skriva de ansökningarna? Hur lär man sig att sälja in sina idéer, avslöja tillräckligt mycket, uttrycka sig tillräckligt elegant och kraftfullt? Presentera idéerna så att det är glasklart och Eureka. En av alla saker att jobba på. (Att det sen inte går att få stora anslag som ung forskare är ju ett annat problem. Medelålders manlig professor verkar vara måttstocken, spelar ingen roll att dom egentligen aldrig har bra forskningsidéer.)

fredag 2 november 2012

Tunnelbana vs Pendelltåg

Jag har svårt att sätta fingret på vari skillnaden ligger, varför stämningen är så annorlunda på tunnelbanan i jämförelse med pendeln. Olika sorters människor. På tunnelbanan en högre ljudnivå, tonåringar som skrattar, mer kufiska människor. Roligare spaning liksom. På pendeln tystare, tröttare, inte lika mycket göra-sig-till. Att åka tunnelbana gör att jag känner mig som en besökare i stockholm, en av alla andra nyinflyttade som vill bo i Stockholm för det är här det händer. På pendeln känner jag mig som en äkta stockholmare, en av alla dessa som växt upp i förorterna och fortfarande bor där.