torsdag 25 november 2010

Thanksgiving


Thanksgiving här i staterna, och jag sitter på tåget tillsammans med barnen som åker hem till mamma och pappa, åldringarna som ska till sina barn, alla för att fira USAs största helg. Ungefär som att sitta på tåget hem till Dalarna den 22 eller 23 december. Förutom att tåget inte alls är fullt, alla åker ju bil. Glad är ju jag iaf.


Imorgon ska vi fira hemma hos oss också, knytkalas var tanken, men vet inte om det är så många andra än jag och Johan som faktiskt kommer vara där och ha lagat något. Men kalkonen tinar och ska marineras ikväll, sötpotatisen är inhandlad och desserten planerad. Eftersom mitt labb har flyttat till Yale och många faktiskt själva är amerikaner så är det inte så många som kunde komma till oss, och inte så många att bjuda. Gör mig lite nedstämd, att det inte finns så många personer i mitt liv här. Inte så många som jag känner att jag vill umgås mycket med heller. Fattigt liksom. Och då känns längtan efter mina människor hemma ännu starkare, efter att faktiskt ha ett liv. Mitt sociala handikapp har alltid gjort mig lite fattig på människor, men hemma finns de som har känt mig i flera år. Min familj och barndomvänner, s.k. gamla kollegor som jag bankat min hjärna mot otaliga gånger. Ett liv. Och nu är det Holiday season, alla reser till sin familj, umgås med kära. Jag har labbmöte på måndag och måste visa upp något riktigt. Distributionenerna ser suspekta ut, inga lysande stjärnresultat att plocka upp och göra en story av. Utan bankar skallen mot teoretisk statistik istället. Har sagt till Mentorn att jag bara planerat att stanna i USA i två år till. 4 år till hade varit bra för min karriär, men jag vill inte mer. Jag måste väl vara rädd om mitt hjärta också? Hemma i Stockholm har en ny medlem födds in i familjen, min bästa vän går igenom en väldigt jobbig period, och jag är på fel ställe. Dom fattas mig. Allt detta påverkar mig just nu. Vad är viktigt i livet egentligen?

onsdag 24 november 2010

Leta pengar.

Mitt stipendie från Vetenskapsrådet tar slut vid årsskiftet 2011-2012, det är bara ca 13 månader kvar vid det här laget alltså. Två år är alles för kort för en post doc, och jag måste börja se mig om efter ytterligare finansiering. Tips mottages tacksamt...

fredag 19 november 2010

Dagdrömmer.

Tänker mig att jag sitter vid köksbordet hemma på farmen. Antingen läser jag en pocketbok jag hittat i en papperspåse någonstans, Falukuriren eller Land. Bär mina gamla Gagnefs IFs träningsbraller som har nummer 2 på ena låret, dom som fortfarande bor hemma i garderoben i rummet jag brukar sova i. Det är fredag morgon och jag är hemma och hälsar på och ska stanna över helgen. Mamma och Pappa jobbar, men Paps borde snart komma in och äta lunch. Hela dagen är oplanerad, och jag har inget jag egentligen borde göra. En promenad runt broarna kanske? Ta en sväng till Malin på eftermiddagen och sitta i deras soffa, dricka te och äta godis, kanske baka en kladdkaka eller poppa popcorn. Förundras över att sonen fortsätter växa och livet förändras, vara avundsjuk på huset dom bor i, trädgården, byn, livet. Cykla tillbaka till farmen och laga mat med mamma som vaknat från sin eftermiddagslur, fisk i äggsås med kokt potatis. Ligga i soffan och kolla på Reality channel, eller om man har otur - golf. Prata lite strunt och tycka det är konstigt att det aldrig går någon film som man vill se på deras filmkanaler. Somna och veta att dagen imorgon också kommer att vara lugn, man kanske skulle ta och baka något.

Vore det inte underbart?

onsdag 17 november 2010

På efterkälken.

Det har varit en intensiv period på sistone med mängder av besökare hemifrån Sverige. Otroligt trevligt såklart, men allt annat har hamnat (ännu mer) på efterkälken.

Jag multitaskar fortfarande och försöker desperat att bli klar med analyserna. Har varit här i över ett år redan, och har ännu inte producerat resultat som vi faktiskt ska använda i en publikation. Finns flertalet ursäkter för detta (datat var inte klart förens i somras, ändrade direktiv, etc), men i slutändan så är det ju ändå dåligt. Jag har lärt mig extremt mycket, vetenskapligt, praktiskt, politiskt, men måste få ut en publikation snart. När jag väl producerat resultat ska det ju även följas upp och valideras i labbet.

Brottas även fortfarande med vart jag vill ta min karriär. Har ett år i sverige betalt iom mitt stipendie från Vetenskapsrådet, och det vore ju dumt att låta de pengarna ruttna bort. Men vad vill jag egentligen?
Brottas även med idiotiska problem i byråkratin här, all service fungerar extremt dåligt och även det får mig att längta hem. Men kanske är lika jobbigt som utlänning i Sverige, jag vet inte.

torsdag 4 november 2010

Multitasking

Finns det ett bra svenskt ord? Många bollar i luften helt enkelt.

Jag arbetar med RNA-sekveneringsdata. Förutom att kolla på expressionsnivån av olika gener så kan man ju med sekveneringsdata även utröna variationen i vad som uttrycks - olika isoformer av gener, har transkripten blivit förändrade efter transkriptionen (RNA editing), finns det okända gener eller exoner som uttrycks?

Mycket av detta jobbar jag med just nu, och krigar därmed mot vår LSF som har alles för mycket att göra även om jag inte skulle skicka den 40 nya jobb varje dag. Så därmed sitter jag och väntar medans mina jobb köar och medans dom utförs.. Men vänta kan man ju inte göra, så då jobbar jag parallellt med ett annat sidoprojekt, skickar iväg en drös jobb.., och sen tar jag upp ett annat sidoprojekt.. osv. Så tillslut sitter jag som nu, smått förvirrad, och försöker hålla status av varje spår aktuellt i skallen, komma ihåg vilka program som behöver slipas till, vilka som inte skrivits än och vad nästa steg är. Och såklart; vad för slags jobb det egentligen är jag skickat iväg till klustret. Man borde ha ett bättre system för att hålla koll på dessa bollar.

tisdag 2 november 2010

För att vara rättvis..

..så vill jag berätta att symposiet blev avsevärt bättre efter lunch. Den omstridde Goldstein talade om vikten av ovanliga varianter, men ägnade ett par minuter i början åt att bedyra att han inte alls förkastar allt som har med GWAS att göra. En Alzheimers forskare talade om hur personer med nära släktingar som drabbats av Alzheimers själva behandlar genetiskt testdata, hur dom beter sig efteråt, hur dom själva uppfattade den prognos dom fått och hur dom sedan gick och skaffade sig en annan försäkring om dom hade fått ett negativt besked. Intressant.

måndag 1 november 2010

Ännu ett genetiskt symposium.

Idag är jag på Symposiet: Genetic Frontiers of Neurological Diseases. Det låter ju bra med tanke på att jag arbetar med typ det. Nu har halva dagen gått, och jag känner mig frustrerad. Är jag för van vid att umgås och diskutera med smarta människor? Här har vi haft några av höjdarna inom MS och Alzheimers som har pratat om sin forskning när det kommer till genetik och vissa av föreläsningarna skulle vara lite mer visionära också. Men allt jag har sett var genlistor. En tabell eller två. Och hur intressant är det? Efter att den första överrumplande lyckan över att vi äntligen kunde hitta riktiga associationer som gick att replikera hade gått över så blev det snart gammalt. Missförstå mig inte - Alla nya associationer är en framgång, absolut. Men att om och om igen se en växande lista är ointressant. Nu vill jag veta hur ni tänker runt detta, hur era hypoteser ser ut, hur ni kommer att följa upp dessa hypoteserna, vad era preliminära resultat är.

Sen kom droppen som gjorde att jag tog en tidig lunch istället för att bara jobba i min stol. En statistiskt inriktad föreläsning med titeln (fritt översatt till Svenska): "Tankar kring metodologiska problem med GWAS studier och Meta analyser". Visst låter det torrt, men intressant för mig i vilket fall. Om det nu inte hade vart så att personen i fråga gjorde in grundläggande genetisk epidemiologi föreläsning, liknande den vi på labbet hemma på Karolinska skulle ha gett en ny doktorand eller projektarbetare. Som: Vad är skillnaden mellan association och linkage, vad multiple testing är och varför vi måste korrigera för detta och metoder som finns för att göra detta, vad en trio etc är. Basic basic. Satt jag i ett rum fullt av läkare som forskade vid sidan om och behövde få sig en lektion i grundläggande kunskaper? Nej, jag satt i ett rum av forskare som forskar i neurologiska sjukdomar och är på pass intresserade av genetik att dom var på detta symposium. Ingenting sades på denna föreläsning som jag inte redan diskuterat igenom med mina kollegor hemma i Sverige för 7 år sedan. Oacceptabelt.

Så, ointressanta föreläsningar av forskare som inte vet vart dom ska ta vägen med sina genetiska resultat, samt en föreläsning riktat mot en helt annan publik. Och en förmiddag av missad arbetstid för mig. Vi får se om eftermiddagen blir bättre, jag har datorn igång i knät i vilket fall.

Men jo, jag är och har varit bortskämd med många smarta människor i min omgivning. Och jag är extremt lycklig över att jag varje vecka hör föreläsningar som slår alla jag hört idag med hästlängder.

Dessutom: En brown bag lunch som består av en liiiten macka med kyckling, tomat och aioli som inte smakar ett enda dugg. En liten påse BBQ chips, en kaka och en läsk.