fredag 27 augusti 2010

På tåget.

Sitter på tåget mellan Gagnef och Stockholm och har Lasse i lurarna. Nostalgi och Linköpingsromantik. Det var många år sedan nu. Länge sedan jag satt vid köksbordet och pluggade matte varje dag, länge sedan en lyckad utekväll ofta innefattade overall och Åbro. Länge sedan jag var så uttråkad och understimularad också, men det fattade jag inte då, och det var även en härlig tid som jag kanske ändå saknar. En väldigt social tid. Och jag vet ju att stora delar av gänget fortfarande håller kontakten med varann, går på bröllop och dop tillsammans, och det är lite sorgligt.

Men nu på väg tillbaka hem till Stockholm, till bästa Linda som jag inte sett på 8 månader snart. Har hunnit leka med några av barnen, träffa Malin och sett deras nya hus (och känna längtan efter ett eget rött hus med vita knutar) och andats den härliga friska gröna luften med doft av jord. Det finns inget vackrare än Gagnef.

(Skrevs 2010-08-24)

onsdag 18 augusti 2010

Sjukt snyggt!

Britta Persson – Meet A Bear from Bold Faces on Vimeo.



Sjukt bra.

Is he helping?

Könsroller. Här är dom en självklarhet på ett helt annat sätt än hemma. Det finns ingen diskussion, det fanns ingen kvinnlig frigörelse på 70-talet, inga velour-pappor, kvinnan har alltid ansvar för hemmet och detta ifrågasätts inte. Har vid flera social sammanhang hört uttryck såsom "thats what boys are like", eller ngn som suckar lite över att deras man inte kan hämta på dagis, och om han gör det så kommer han tidigast 5 minuter innan stängning. Men denna suck är inte en uppgiven suck, utan en "sådana är dom" suck. Och flickor är klädda i svarta lackskor och klänningar med tyll. Johan får frågan om jag har lagat maten eller bakat den goda kakan. Och jag fick idag frågan om Johan hjälpte till med att packa upp och städa i den nya lägenheten, för män gillar ju inte att göra sånt (Jag svarade att Självklart så gör vi det båda två.).

Inte så att jag inte vet att könsroller är starka i Sverige också, och att detta förhållande är det enda där jag inte bråkat om disk och städ. Men medvetenheten och diskussionen finns iaf hemma. Och jag hoppas verkligen att reklamfilmer såsom denna inte spelas hemma.




"There was a time when men were men". Jag är glad å männens vägar att deras könsroll kanske kan sträcka sig utanför ren sprit, identiska kostymer, fysisk plåga, gapskratt, dunk i ryggen och att behandla kvinnor som vackra dockor. (Håll inte upp dörren för mig om du inte accepterar att jag håller upp dörren för dig! Och sätter du mig på en piedestal så kommer jag att förakta dig.)

fredag 13 augusti 2010

Prestationsångest

Kommer jag klara av det här? Ser en enorm uppförsbacke att forcera framför mig. Beror det på att jag är i en sits där alla, inklusive jag själv, är osäkra på vad jag kan prestera? Kanske. Och det kommer att kräva en stor ansträngning, och det mest utmanande för mig är själva programmeringen. Det som andra har flytande ur fingerspetsarna. Jag förstår frågan, jag lär mig mer och mer om vad jag vill leta efter, men jag vet inte hur jag ska implementera det. Och om jag hade gjort detta för 5 år sedan så hade jag kunnat skriva ngt fult litet program som gjorde jobbet på ett ineffektivt sätt. Men nu har jag miljontals bitar av data för varje prov, och måste skriva ngt som är relativt elegant och snabbt på en gång. Ångest.

Kommer kraven ifrån någon annan än mig själv? Jo, faktiskt. Kommer kraven från personer som inte förstår vad dom kräver? Ja, i ganska stor utsträckning. Kommer kraven från personer som vet min bakgrund och kompetens? Nja, inte riktigt.

Men varför har jag så svårt att kasta mig in i det, ta risker, försöka!? Istället läser och läser jag. Behöver en riktig spark i arselet. Det här är ju allvar.

torsdag 12 augusti 2010

Dax för ett nytt kapitel.

Det känns som att någon ska hända, är på väg att hända, borde hända. Rastlös och irriterad. Mest för att jag inte har inspiration nog för att ta mig till gymmet, men också för att jag vet att jag borde ta nya tag och starta om. Planerna för sekveneringsprojektet har ändrats (ännu en gång, och jag vet att jag måste ta tag i och styra upp detta om det ska bli något bra av det), villket å ena sidan betyder att jag inte har skrikpanik för att vi ska publicera innan sommarn är slut (hade aldrig gått i vilket fall), utan kan faktiskt jobba på detta i ett mer lagom tempo som betyder att vi borde få till något mycket bättre. Det nya pathway-projektet börjar lite smått bli något att räkna med och något att tänka smarta tankar kring, dax att designa.

Men också en rastlöshet som beror på att det är sommar. Har varit, och är, en fantastisk sommar här i Boston. 28-31 grader och sol varje dag. Men jag var utomhus i 20 minuter i solen igår och fick röda armar. Nu drar vi istället hem till er om en vecka, och det kommer kanske vara 18 grader, men desto varmare och mysigare för själen. Hoppas att den semestern kommer ge mig ny energi och inspiration för att jobba arselet av mig ett år till och faktiskt ge resultat att publicera. Är inspirerad av det nya projektet framför allt, här är det ju äntligen jag som håller i spakarna. Men semester, please!

måndag 9 augusti 2010

Vad har jag lärt mig om amerikaner och USA?

Jag är uppväxt med en bild av amerikaner som feta, dumma, konservativt kristna som får barn som 14åringar. The american dream. Men även väldigt smarta människor, en frånvaro av Jantelagen, stora hus, cupcakes. Något var det väl ändå som fick mig att flytta hit. Nu, efter drygt ett år, har jag lärt mig mer om detta stora land. Jag har hållit mig upp i det nordöstra hörnet, och Boston kan väl tänkas säga lika mkt om det amerikanska södern som Sverige gör om Medelhavsområdet. Men iaf.

Diversiteten! Normalfördelningen är extremt mkt större än vad jag är van vid. Människor är större, mindre, smartare, dummare, längre, kortare. Ett land av invandrare, definitivt med olika samhällsskikt, men en större acceptans av olikheter än vad jag ser i Sverige. Nu spelar det säkerligen stor roll att jag bor i Boston, hit flyttar mängder av akademiker med sina familjer från hela världen. De största högtiderna är INTE de kristna, men antagligen de amerikanska (Thanksgiving är då College kidzen åker hem).

Kvaliteten. ALLT har sämre kvalité. (Inte forsknigen då, den är bättre men mkt pengar slarvas bort där ändå.) Lägenheter, hus, affärer. Att bo i Boston är dyrt, men även om du betalar 2600 dollar (över 20 000) i månaden för din 2:a så är det fuktskador under fönstrena efter att kondensen runnit ner. För det finns inget ventilationssystem. Kiten mellan klinkerplattorna på golvet i badrummet lossnar och efter att man slänger på kit på väggarna för att laga ett hål så slipar man inte. Kittet får nog inte ens torka innan färgen målas på.
Men mindre heltäckningsmattor än jag trodde!

Mobiltelefoni och Internet är dyrt. Internet är förbannat långsamt också, och planerna för mobiltelefoni korkade. Men Flexibiliteten! Inga uppsägningstider. I sverige måste du säga upp din internet 3 månader innan du flyttar, här säger du upp det genom att lämna tillbaka modemet och det är klart.

fredag 6 augusti 2010

Allt det viktiga

Kanske eftersom jag är fylld av nostalgisk hemlängtan så tänker jag på det viktiga. Personer och aktiviteter som skuffas undan till förmån för det här jobbet. Att flytta utomlands till ett ställe där vi inte kände någon gjorde det väl även enklare att prioritera bort det sociala livet, vi hade nästan ingen social sfär utanför vår tvåsamhet. Det har ju förbättras under det här året visserligen, men ändå.

Och hur löjligt svårt en 6 timmars tidsförskjutning gör den kontinuerliga kontakten med dom där hemma. En syster är föräldraledig, vilket har hjälpt mkt. Och nu har Linda skaffat iPhone som möjliggör Skype på ett helt annat sätt vilket är enormt positivt. Men barnen, lilla bäbisen Sigrid och grabbarna är nu ett år äldre! Och vännerna jag inte har haft någon kontakt med öht utöver kanske 2 mejl under denna tid. Även vår tvåsamhet blir ju lidande av att alltid komma hem närmare nio än sju på kvällarna, och spara alla hushålls-måsten till den lediga dag som helgen brukar innebära. Ingenting är faktiskt viktigare än människorna! De som finns nära mitt hjärta konstant, men som alles för lite tid ägnas åt och med.

onsdag 4 augusti 2010

När hjärnan har tagit semester

Är för närvarande nästan bara två veckor tills vi landar i Sverige, och jag har massor att göra. Jobbar på två olika analyser på RNA-sekvenseringsmaterialet (ska det verkligen skrivas ihop? Jag är visserligen särskriva-skadad efter ett år på andra sidan Atlanten), försöker sätta mig in i hur en "small molecular screen" fungerar, och sen ska vi flytta om 10 dagar. Men jag har oerhört svårt för att koncentrera mig. Läser bloggar och både DN och aftonbladet, går och köper en brownie på en farmers market här utanför. Och skriver ett blogginlägg... Min hjärna tycks inställd på att det är sommar nu. Och dax för semester. Koncentrationen håller i ungefär 5 minuter åt gången.

Har en ansökan och en artikel att reviewa också. Ibland synd att jag inte har några arbetsuppgifter som inte kräver aktiv tankeverksamhet konstant.

tisdag 3 augusti 2010

Vart är jag på väg?

Att vara forskare är att vara entreprenör fick vi lära oss, och det stämmer till viss del. Du har (kanske) ett forskningsmål eller en idé du vill undersöka, men allt som oftast vet du inte vägen dit. Det kalls ju forskning eftersom ingen har gjort det förut.

Åt vilket håll vill jag ta min forskning?
Det beror ju på vad målet är, och det finns många: Jag vill helst komma fram till biologiskt viktiga resultat som kan leda till nya insikter, kunskaper och kanske även mediciner. Men målet är ju också att forma min personliga framtid, skaffa erfarenheter och kunskaper som jag behöver i mitt framtida professionella liv. Så i varje skede där det finns möjligheter att välja så måste jag väga in vart detta tar min forskning och vart detta tar mig. Efter dessa år här så vill jag ha kunskaper inom ett fält, hur nu fält definieras, och vara bra på det jag gör. Det är lätt när man är en hybrid såsom jag (computational biologist - en biolog framför en dator) att man blir inblandad, och även intresserad, av vitt skilda projekt och möjligheter. Men det gäller att gallra, du har inte tid att hålla på med oviktiga saker!

Mitt mål är att gå från genetiska associationer till känd funktion, och om detta leder till effektiva mediciner så skulle det vara fantastiskt. Vore extremt optimistiskt att tro att detta ska ske inom de år jag spenderar här, men tiden har ju i vilket fall aldrig varit bättre än nu.

Och bort med den jädra Jantelagen! Satsa högt och jobba mot det. Designa inte en studie som inte har potentialen att hamna i Science. Om den sen inte gör det för att fynden inte blev så bra eller andra saker hände längst vägen så är det så. Men om du inte siktar högt så når du i princip aldrig dit. Varför göra forskning om den inte har potentialen att vara revolutionerande? En princip som jag ska försöka jobba enligt.

måndag 2 augusti 2010

strumpor och skor

Idag är det höst! Jag har iaf strumpor och skor på mig för första gången de senaste månaderna. Bara 18 grader i morse bannemig, snart höst med snygga skor och sjalar!