måndag 30 juli 2012

Inspiration och frisk luft

Spelade fotbollsturnering i helgen. Många timmar med frisk luft och fysiskt aktivitet är underbart. Mina ben, som aldrig kommer vinna en skönhetstävling, fick sig ett par blåmärken till, men nu har dom ju iaf färg på sig. 


Ska absolut försöka hitta ett lag hemma i stockholm, är så glad att jag återupptäckt fotbollen och insett att speciellt dålig är jag ju inte. Denna turnering var enbart för damlag med "över 30" och "över 40" divisioner. Många som spelade var över 50 och jag blev så himla inspirerad. Har aldrig ens tänkt på möjligheten att spela fotboll om 20 år! Men varför inte. Om kroppen håller så kan jag inte tänka mig ngt roligare att göra för att hålla formen. Skulle ju vara roligt om det fanns andra gamlingar att spela med dock, tror att det kan göra ont att möta en 30åring när jag är 55.

torsdag 26 juli 2012

He can do it!

Sprider propaganda på jobbet. Vi får se hur länge den får vara kvar. Kanska lätt att spåra till mig givet att det finns svensk text på den dock..

36 dagar!

Nu är det inte långt kvar alls tills jag landar på Arlanda. Allt centrerat kring jobbet, såklart. Crunch-time deluxe. Ingen tid att känna efter, ljuset i tunneln finns där.

onsdag 25 juli 2012

New york!

Allt är förlåtet! (nästan)
Spenderade helgen på Manhattan och i Brooklyn med vänner. Underbart mat, sällskap och aktiviteter - en minisemester och en nyfunnen kärlek till NYC. Chelsea market, governors island, färja på floden, dansa på roof-top bars, marknad - tipp topp. Allt tack vare sockertoppen Ann, den bästa organisatören (och numera Manhattanbo).

torsdag 19 juli 2012

Vattenskador, she wrote.

Här skulle Pappa säga: Boel, det där ser inte bra ut. 
Nej Far, det ser riktigt risigt ut. 

Igår hörde vi plötsligt ett ljudligt porlande, och efter någon sekunds tvekan insåg vi att det inte kom utifrån, utan inifrån lägenheten. Från taket i badrummet forsade det droppar ner på vårt golv. Väldigt mycket vatten, och vi springer upp till grannarna ovanpå. Efter mkt om och men meddelar vår hyresvärd att det bara var grannarna som inte dragit för draperiet ordentligt, så massa vatten hade åkt ut på deras golv när dom duschade. Och därmed runnit igenom ner till oss. 

Kära svenskar, ska vi ta det där igen? Massa vatten en våning upp så naturligtvis rinner det igenom golvet, deras badrumsgolv, och ner till oss. 

Amerikanerna och deras byggnadskonst, alla dessa jädra skithus byggda i plywood och där tvåglasfönster är en lyx. Ja, här är det alltså så att man inte fuktspärrar överhuvudtaget. Har ännu inte bott i en lägenhet här utan fuktskador, har varit med om att vatten rinner igenom en gång tidigare (på ett ruttet hotell i NY), men det är ju bara för skojigt. Bilden ovan visar alltså taket där vattnet rann igenom. Och förutom att torka upp vattnet från vårt golv så vidtas inga andra åtgärder. Det där himla taket får väl försöka torka i den 87% luftfuktighet vi har här. Splendid. 



Som bonus, för att illustrera byggnadskonsten ytterligare: Här ser ni en del av vårat badrumsgolv. Plattorna lossnar när jag går barfota på dem. Eller dammsuger. Ett par till lossnade igår där vattnet rann ner. Ligger direkt på ett trägolv för övrigt. Detta ska dock åtgärdas, nytt kakel ska läggas i augusti. Men även det direkt på trägolvet, såklart. 

tisdag 17 juli 2012

46 dagar

Frustration, ilska, besvikelse. 46 dagar tills jag påbörjar hemresan. Aldrig har jag längtat så mycket.

lördag 14 juli 2012

Denna underbara maskin!

En kompakt samling av celler, blod, vävnader. Som fungerar! Det är rätt fantastiskt. Och en ynnest så länge den fungerar, det är ju inget som kan tas för givet. Förr eller senare går saker sönder, skadorna ackumuleras och kroppen blir äldre. Har under en tid behandlat min kära kropp ganska illa, mycket dålig mat och godis, stress och ingen träning. Denna stress är min största fiende, den kroppsliga reaktionen är fortfarande kraftig. För 6 år sedan var jag riktigt elak mot kroppen, enbart stress dock, för jag åt och tränade duktigt. Och det tog 10 pencillinkurer, otaliga bölder, infektioner (tänder, urinväg, båda öronenen, listan är lång) och feber varje vecka innan jag insåg att jag själv var orsaken, att stressen var orsaken. I 4 år efter detta fick jag fortfarande bölder och stressnivån blev för hög, och visste då att det var dax att tänka om, prioritera om. Vilket extremt effektivt alarmsystem! Men också smärtsamt, och ganska äckligt. Inga bölder alls de senaste två åren - det är ett framsteg. Två förkylningar de senaste 3 veckorna, och hög stressnivå så klart. Oundviktigt i den sits jag befinner mig i nu antagligen, men jag ska iaf försöka.

Första riktiga träningen på 3 veckor idag (älskar AC på gymmet) och det var så himla skönt. Ska försöka hålla lågan uppe om än på spar de kommande 2 månaderna. Sen är det dax att bygga muskler och kondis på riktigt!


fredag 13 juli 2012

"genustalibaner" och att ta debatten

Lyckades hamna i en debatt med feministiska undertoner igen på facebook. Känns ju oftast så ofruktsamt, personer som jag argumenterar emot har alltid uppfattningar befästa i sten och ingen som helst vilja att tänka efter eller omvärdera. Såg en ganska oskyldig diskussion om "korvdiskussionen" i min feed, mästrande meningar som talade om "dessa genuspedagoger" som inte vet sitt eget bästa och som är så himla radikala. Reagerade på argumentet att bilder inte kan vara objektifierande. Orka ta den här på allvar tänkte jag och slängde iväg en länk till http://saljgrejmedtjej.se/




Argumentationen bygger alltså på att en bild per definition inte kan vara objektifierande (eftersom det bara är pixlar), och att alla feminister har dålig människosyn som tycker att kvinnorna är sexobjekt på dessa bilder. Vilket jag tyckte var skrattretande. 


Vad jag jag säga som inte finns i denna skärmdump? 
Jag är så otroligt trött på dessa bemästrande människor! Speciellt roligt är hans påstående att han är så saklig och att han "ber om ursäkt för att han är så domderande". Johans kommentar var "eh? bor han i en källare iklädd foliehatt?", och det sammanfattar väl min förvåning ganska bra. Jag förstår helt enkelt inte vad problemet är, hur det kan gå runt människor i denna värld och inte se att det finns orättvisor, att kvinnor och män inte behandlas lika, att reklamafficher i 90% av fallen bygger på att inkludera sexuella bilder av kvinnokroppar, att män avbildas som starka, allvarliga, arbetandes, medans kvinnor ska vara vackra först och främst.

Och helt allvarligt, jag borde kanske sluta ta dessa debatter. Finns det någon i denna persons bekantskapskrets som ens fick sig en tankeställare av detta? Sannolikheten för det är ganska liten, de allra flesta människor vill inte ta in saklig argumentation när dom redan har en övertygelse. Men att inte säga ifrån, att aldrig ta debatten, att inte föra fram mina argument betyder ju också att jag inte arbetar för att en förändring. Sannolikheten är väldigt liten att någon ser och tänker till, men en liten möjlighet finns. Jag måste ju hoppas på det.

Nu tillbaka till mitt riktiga jobb. 

onsdag 11 juli 2012

Om att längta

Blir ibland rädd för att jag drömt ihop en rosaskimrande dröm om hur livet hemma i sthlm var och kommer vara. Men jag tror inte det, för det jag längtar efter är de små vardagliga sakerna. Att vakna bredvid J, att diska i ett kök som är hemtrevligt, att laga mat tillsammans, att kunna ringa på kvällstid, att bo i ett hem som är mitt hem, ett hem att tycka om och bry sig om. Vara nära (närmare) familj och vänner, ha möjlighet att hälsa på, ha personer vi vill bjuda över på middag.

Ganska mycket kommer sig antagligen av det faktum att komma hem kommer symbolisera att denna period är avslutad. De sista månaderna har varit slitsamma och det blir inte bättre innan 1 Sep.

måndag 9 juli 2012

NYC

När man åker i en minibuss kort och tvärs över Manhattan en söndagskväll efter att redan rest i 9 timmar och man är den sista personer att bli avsläppt och man har 3 timmar kvar innan man kommer hem, och man då åker förbi Times Square och det är fullt med folk och bussen blir stående och det är varmt och blinkande. Då förstår man inte varför Times Square är en grej öht. Varför Manhattan är en grej öht. Det är skitigt, högar med sopor uppradade längst varannan gata, bara massa asfalt och Subways och små sovenirbutiker som säljer skit, fullt av människor i för lite kläder, undermådiga hus som tappar puts, byggställningar och människor som tjänar alles för lite pengar.

söndag 1 juli 2012

Brave

Varning! Denna text avslöjar till viss del handlingen i filmen Brave.

Pixar har utmålat denna film som en hjältesaga, och, nej, det är den inte. Visst, den har en huvudkaraktär som skjuter pilbåge, men filmen är ett familjedrama med krydda av magi och med de mest stereotypa karaktärer jag någonsin sett.


Citatet nedan kommer från en person som ansvarade för att skapa Meridas utseende, och är ganska talande:
 “But the thing that would always underline everything was she always had to be appealing. We needed to always keep the essence of her personality intact.” 

"Hjältens" viktigaste egenskap var att hon alltid var attraktiv. Gulligt.

Mamma drottningen är sval, alltid i kontroll, vän och kärleksfull, och såklart med getingsmal midja, hår ner till fotknölarna och ögon som är större än hennes händer. Pappa kungen är bullrig, gigantisk, har händer som är större än hans huvud och är en karikatyr av den korkade manliga mannen. Alla män i denna film är karikatyrer av idiotiska manliga män som inte kan prata utan att börja slåss, inte kan memorera en enda mening eller äta utan att rapa. Och som behöver ledning av en kvinna (drottningen, och i slutet av filmen även prinsessan, såklart, när hon har funnit sig i sin roll) för att agera logiskt.
Läser kommentarer på twitter som applåderar filmen för att ge ett "female perspective", och jag imploderar nästan. Kvinnlig huvudkaraktär - kvinnofrågor. Icke-vit huvudperson - rasism är huvudtemat. Ska vi aldrig komma längre? Den vita mannen som norm är så himla gammal.


Jag ger den 2 bollar av fem möjliga. Himla fin var det ju trots allt. 

PS. Hennes hår är dock underbart och animeringen av det fantastiskt.