torsdag 30 september 2010

Vart efter detta?

Hur planerar man en karriär? Vad ska jag göra idag för att planera och bygga inför det jag vill göra om 2-3 år?

Om jag vill starta min egen forskningsgrupp är det dax att grunda idéer och planer för vad den forskningen ska gå ut på. Det finns en hel värld av möjligheter, men att vara innovativ är svårt och jag är fortfarande inte den innovatör jag gärna skulle vilja vara. But getting closer. Inom mitt fält och min erfarenhet, men utanför såpass att det är nytt och spännande och inget som mina nuvarande kollegor och chefer håller på med.

Men politiken! Forskning handlar förutom om forskning om att få ihop pengar till sin överlevnad och dessutom till sin forskning. I Sverige finns det lite pengar. Här finns det mer. Men att aldrig ha säkerheten, alltid undra om du kommer att lyckas övertyga tillräckligt många sponsorer och fonder om förträffligheten om din forskning för att förmå dem att ge just dig pengar. Vilket därmed leder till att det till stor del handlar om att nätverka och vara social och sälja in sig (vilket jag i nuläget är relativt kass på) och lära känna rätt personer. Hur mkt har det att göra med intressant och viktigt och revolutionerande forskning egentligen? Synd bara att det är just det all forskning får lov att handla om. Och det är ju inte det jag vill hålla på med, jag vill forska, lösa problem, formulera hypoteser, pröva dessa hypoteser, bygga modeller från data och bygga en ny bild om hur biologin, livet, fungerar.

Eller så blir jag en admin person på ett läkemedelsföretag med en trygg månadsinkomst och får ge utlopp för mina kreativa förmågor utanför kontorstid (skulle ju vara ganska sweet att ha kontorstid dock). Vem vet!

onsdag 29 september 2010

En tant

Jag är ju feminist ut i fingerspetsarna. Ser det som en självklarhet, och tycker att om man inte är det är man en korkar plupp etc etc. Och ser mig själv som relativt fri från fördomar.

Men det finns en tant här. Över 60. Men samma klädstil och kroppsspråk som min mor. Och hon är forskarledare på Broad, stället som är "the Shit" inom forskning. Och jag bara tycker det är konstigt och inser att jag tvivlar på hennes förmåga. Och skulle ha antagit att hon var sekreterare eller admin personal om det inte var för det faktum att jag varit på seminarium där hon tagit ord och varit uppenbarligen väldigt smart och visat pondus. Tänk nu inte att hon ser ut som Leena Peltonen, hon var ju den klassiska, extremt drivna forskarledaren i designkläder och högklackat. Nu pratar vi mystant i stor T-shirt. Men ja, vill slå mig själv, så fördomsfri är alltså jag.

Hur det är att vara kvinna inom Forskarvärlden och i USA som helhet förtjänar helt egna inlägg.

tisdag 28 september 2010

Bubbla

Läser en del vetenskapliga bloggar. Speciellt inom bioinformatik-världen finns det extrema mängder bloggare (vem vet, kanske även i andra fält som jag inte är intresserade av!). Är bioinformatiker speciellt sociala människor? Eller sociala på nätet i frånvaro av ett rikt socialt nät afk? Nej, det senaste verkar faktiskt inte vara sant.

I vilket fall. Den här världen är ju en bubbla. En bubbla som i att vi alla hamnar i grupper och konsortier med människor som håller på med väldigt liknande saker. En bubbla eftersom de flesta i denna världen har ett jobb som är nästan som en hobby, som definitivt är väldigt intressant och som kräver och behöver mycket av ens tid, uppmärksamhet och engagemang. Och bara de som är i samma situation fattar, men jag antar att det är som att ha ett egen företag: Det är du och bara du som gör din forskning. Även om du har medförfattare och medarbetare, så är målen du arbetar efter dina, bara dina. Och bara du kan ta arbetet framåt.

Att försöka berätta vad jag egentligen pysslar med för familj och vänner är svårt. Antingen finns det en kort intetsägande variant om antingen fältet ("Jag arbetar med MS genetik") eller vad jag praktiskt faktiskt gör ("Jag programmerar och räknar statistik. Och tänker."). Och inget av det snuddar ju ens vid vad det egentligen är, hur det är. Vad som driver mig, hur framgångarna känns, eller vad ens framgångarna kan vara. Hur bakslagen ser ut. Och min forskning kan jag nästan bara diskutera på riktigt med den extremt lilla klicken personer som håller på med samma sak och har samma problem.

En av mina anledningar för att starta denna blogg var att jag ville ge en liten inblick i hur ett forskarliv kan vara. Om jag skulle ha författardrömmar så skulle jag skriva en chick-lit som utspelar sig i en forskargrupp (för vem är inte extremt trött på alla störande böcker om 30 åringar som jobbar som journalister på en dålig veckotidning, blir kära i chefen och har noll koll på grundläggande näringslära). En del personliga saker slinker definitivt in här också. Och när jag äntligen publicerar något härifrån så hoppas jag att jag kan skriva ett inlägg som ger er en inblick i vad jag har gjort, vad vi kom fram tid, varför det var bra, vad som fattas, vad det betyder.

Jag ska bara se till att analysera skiten ur det här datat först. Lära mig lite nya tekniker på vägen, läsa en miljon papper (=vetenskapliga artiklar) som snuddar vid de saker jag funderar över, försöka validera fynden, komma fram till vad jag själv tror, diskutera det med medförfattarna, komma fram till vad våra data visar och sedan skriva ihop det. Antagligen en del loopar också. Sen så!

måndag 20 september 2010

elaka barn

Jag har aldrig mobbat någon. Har jag med massan ställt någon utanför eller själv helt enkelt inte bjudit in? Antagligen.

Jag var mobbad som barn. Är en lyckligare människa för varje år och dag som går, för varje snäpp starkare jag blir. Ser dom andra det på samma sätt, att dom mobbade mig? Antagligen inte, flera av dom är mina vänner idag.
Spelade ut mig på ruta. Minns att jag stod under den gigantiska björken för mig själv. Antagligen inte en speciellt nyanserad bild, men jag vet att jag mådde dåligt. Sammanföll med att min familj tog hand om ett fosterbarn, min lillasyster, och det kanske också spelade in men i min tanke då så handlade det om att jag var mobbad och inte hade några vänner.

Har hört i efterhand att det var för att jag lekte med killar, hade killskridskor etc. Mest antagligen för att jag inte var stark, inte var självsäker. Alltid det det handlar om till sist.

I tunnelbanan hemma i sthlm för några veckor sedan överhörde jag ett samtal mellan två tonårstjejer. Dom hade precis börjat gymnasiet och brunetten förklarar att hon saknar sin gamla klass aasmycket, dom var så jäädra roliga. Anekdoten som förklarade hur askul dom hade det på gymnasiet handlade om hur dom låste in den latinamerikanska städarens vagn inne på toaletten. Städaren blev förtvivlad och började i princip gråta där i korridoren.

Askul!

Under högstadiet mobbades en tjej rejält. Fattade jag det ens då? Är kolossalt bra på att förtränga saker, var extremt dum-naiv som yngre. Hörde ändå vissa av historierna, och dom var riktigt illa. Detta var under tiden jag gick omkring i en grön arme-jacka storlek XXL med massa budskapspins på. En dag gav hon mig en pin, "rör inte min kompis", eller liknande, och jag sa tack och blev glad. Men jag försvarade henne aldrig, gick aldrig emellan, var totalt ignorant.
Och det där värsta gruppen, killgänget från låg, mellan och högstadiet. Fy fan. Minsta tecken på psykiska problem hos dem och jag ler inombords.

Och alla skulle de skratta och säga "barn är så elaka" om saken kom upp.
Nej, jag tar tillbaka. Alla skrattar de och säger "barn är så elaka" när saken kom upp, det har redan hänt. Och jag fattar inte! Det var ett helvete för den personen då, det är fortfarande något som påverkade och förmörkade en stor del av livet. Och det var aldrig roligt. Hur kan det vara roligt? Och även om du var 11 år när det hände så har du fortfarande ett ansvar. Jag har ett ansvar, jag var aldrig stark och modig nog att gå emellan. Och denna ignoranta vuxenvärld...

M, S, C, V, SD, MP, KD, FP,...

Har lite svårt att sätta ord på hur jag känner inför detta valresultat. De olika blocken var som väntat jämna, hade nästan trott att vänsterblocket skulle vinna efter de osakliga men känslomässigt laddade utförsäkringsfallen som diskuterats de senaste dagarna (Försäkringskassans system måste göras om! Folk har hamnat i sådant förtvivlat kläm under väldigt många år! Snälla snälla högerblocket ta tag i detta snarast.).

Men SD, hur gick det till? Handlar det om främlingsfientlighet som spridit sig stort i Sverige på sistone, ett missnöjesparti eller mer extrema högermänniskor som ser detta som sitt enda val när Moderaterna gick mot mitten till? Har främlingsfientligheten växt, hur går diskussionerna i de röda stugorna? Jag kanske varit ouppmärksam eller helt enkelt varit i min egen bubbla de senaste åren, en akademisk-medelklass-bubbla. Men alla verkar vara bestörta över detta, alla kommentarer på facebook. Bakgrunden fattas för mig. Är det för att de övriga partierna inte vågat diskutera integration?

tisdag 14 september 2010

Girig gottegris

På denna arbetsplats cirkulerar det mycket ätbara saker, ofta gottesaker. Överdådiga fika till alla seminarier, ofta möten som resulterar i överbliven mat och fikabröd som lämnas på bardisken vid the lounge. Och jag sitter ju här, ser bardisken ett par meter från min glaskub och är i princip ALLTID först med att nappa åt mig saker att äta. Att jag är en obotlig gottegris vet vi ju redan, men idag gick jag över någon slags gräns. Idag samlades ett stort gäng personer inne i seminarierummet på mitt våningsplan, och dom var där inne ganska länge och hade trevligt (Congratulation Mike! stod det på väggen). Såg nyss hur dom avlägsnade sig från rummet och några personer kommer bärande på en gigantisk tårtkartong. Dom närmar sig bardisken utanför mig och jag känner att det vattnas i munnen. Dom ställer ner bestick etc där ute och jag försöker verka oberörd och inte stirra. Jobbar lite och hoppas att någon annan ska börja på godsakerna, lite lättare att komma ut då. Men sen så ser jag i ögonvrån hur någon går iväg med kartongen! Bort mot labbet. Antagligen till köket som ligger i andra änden av labbet tänker jag. Och då blir det lite knivigt. Jag har ingen som helst anledning att gå bort till köket, förutom för att jag är en girig gottegris. Det finns te och allting alles utanför mitt rum, ingen anledning att gå de 50 meterna till köket och matsalen. Men det tog ju knappt en millisekund för mig att bestämma mig iaf - jag tog min tekopp och försökte formulera en bortförklaring i skallen, typ "Det finns inge Earl grey te vid bardisken" eller "Jag trodde min mjölk stod här borta", eller liknande. Alla helt falska naturligtvis. Vem som nu skulle fråga.

Kommer till köket och där står resterna av en gigantisk chokladtårta. Jag tar en alles för stor bit och känner hur blickarna bränner från de andra där inne (Men antagligen brydde dom sig väl inte alls). Tar min numera fyllda tekopp och går mot dörren, fumlar när jag öppnar dörren med tekoppshanden och spiller te över tårtbiten och någon annan hjälper mig med dörren. Skyndar genom labbkorridoren och tycker alla kollar efter mig. Sitter nu i min glaskub och vill bara gömma tårtbiten från allas blickar. Den är riktigt god, men det smakar ändå lite bittert att jag aldrig kan motstå. Känns lite dumt minst sagt.

måndag 13 september 2010

Samvaro när man jobbar som vi.

Det sägs ju att man lär sig att vara mer effektiv när man får barn, att man liksom tvingas till det. Men det är såklart inget som är specifikt för det extra engagemanget och tiden som behövs för ett barn. Nej, för varje gång du pressar dig själv så klarar du sedan mer. Det jag klarar av idag var otänkbart för tre år sedan, och jag hoppas på en lika bra utveckling framåt. Vad nu egennyttan och priset är egentligen, utöver den fascination och stress över utvecklingen och allt som återstår.

Jag fick en gång rådet av en gammal forskare att iaf inte gifta mig med en annan forskare, att kombinationen två idioter som arbetar häcken av sig utan trygghet och feta lönekuvert kanske inte är så lyckat. Och en karriär som är som mest kritisk just här vid 30 när "utbildningen" är klar och det är dax att starta den egna gruppen, göra sig ett namn, få ut några bra arbeten, knyta alla kontakter.

Men här är vi ju idag, två post docs på äventyr i Boston. Ett äventyr som dock mest innefattar vetenskapliga erövringar och ett privatliv som får ligga lite lågt. Men helt ärligt, om jag själv inte var likadan, hur OK hade jag tyckt att min partners 12-13 timmars dagar var? Det gäller att få in kvalitén på den tid som blir kvar, och att ibland sno tillbaka lite tid.

fredag 10 september 2010

Det bara kryyyyper!

Så rastlös att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Försöker komma in i jobbet igen efter nästan tre veckors semester, komma ihåg vad jag ska göra och varför och lossa upp ngr av knutarna. Och igår gick det ganska bra, men också lite rastlös, men skyllde det då på att jag tränade så förbannat dåligt under semestern. Men idag! Idag har jag tränat, men känns som om jag bara vill krypa ut ur skinnet, göra upphopp och skrika, kasta porslin, NGT!

onsdag 8 september 2010

Kvotering my ass.

Ett barn har oftast två föräldrar - men klarar vi av att inse detta själva? Nej, det varkar inte så. Är så förbenat trött på denna debatt nu. Vadå kvotering föressten??! Ge varje FÖRÄLDER rätt till 6 månader (eller vad det nu är) föräldraledighet. Spyr om jag läser en till kommentar från Kvinna mellan 15 och 55 som gnäller om att "Staten har inte rätt att ta min modelighet ifrån mig!", och att vi måste "prioritera barnen" som i deras ögon verkar innebära att dom inte ska få en nära relation till sin pappa. Även om du går tillbaka till jobbet på fulltid efter 6 månader eller deltid efter två så kan man fortfarande amma (mornar, kvällar). Och sure en bröstpump gör kanske jävligt ont, men det gör ju ammning allt som oftast också. Och vart fan försvann pappan i bröstpumpsdebatten? Och jag håller med detta, vi klarar inte av att själva ställa om detta invanda mönster. Jag lutar till och med mot kvotering på chefspositioner och i styrelser, vi är helt enkelt inte så fritänkankande och öppna som vi gärna vill tro.