En bekant som uttryckte sin förvåning över att en kompis började jobba 7 månader efter hon födde barn. Och jag som kände ett behov av att försvara henne genom att säga att hon bara ska jobba 1,5 dag i veckan. En gammal kompis som ska separera, och frågan "hjälper han inte till tillräckligt hemma?" ställs. Hör ett samtal på tunnelbanan mellan två kvinnor som pratar om andra kvinnliga kollegor med administrativa uppgifter, medans alla chefer som nämns är män.
Deprimerande. Jag trodde helt ärligt att det inte var såhär illa. Jag trodde att personer i min ålder, speciellt dom med mkt utbildning i bagaget, var i det närmaste jämställda idag. Med vissa undantag och personliga preferenser, liksom. Är det barnen som ställer om rollerna och förväntningarna? Är min övertygelse om att jag inte kommer trilla i samma kvinnofälla en illusion?
Och att jag kom i försvarsställning är rent ut sagt pinsamt - det naturliga vore ju att efter ca 7 månader byta förälder som är föräldraledig. Vilket skuldbeläggande! Är det den attityden man möter om man som mamma inte är hemma alla månader förutom de "pappamärkta"? Jag mår illa. Nästa gång jag ens hör en liknande fråga eller attityd ska jag ha tänderna vässade. Finns så extremt mkt att slåss för, och det minsta man kan göra är att inte hålla käften.
Kul att du fortsätter blogga! Visste inte om det var en USAgrej bara eller inte.
SvaraRaderaHar du läst "Familjens projektledare säger upp sig"? Den var riktigt bra, tycker jag...
I boken finns en lösning alltså? Ska kanske köpa den till de flesta kvinnor jag känner då. Så nej, har inte läst den.
RaderaNej, finns inte en lösning egentligen men "problemen" synliggörs på ett humoristiskt och bra sätt.
RaderaFörfattaren är en kvinna som menar att hon levde jämställt med sin man tidigare men att det sket sig när de fick barn.
Titeln syftar alltså på att hon fått ett jobb hon inte varken sökt eller är speciellt bra på - att vara projektledare för hela familjen. Vilket hon nu är trött på.