Att vara självklar

Så enkelt och snabbt jag blivit bekväm här på nya jobbet. Två månader har gått, och jag känner ingen obekvämhet när jag går i korridoren, ingen osmidighet i kommunikationen. Bara så självklart. Är det för att jag helt enkelt är mer självklar, med självförtroende nog att tycka detta är självklart? Eller är kulturen här den jag är van vid, att jag förstår de sociala spelen och kan vara avslappnad social därför?

Nog spelar det roll att folk här är reko också. Men jag känner mig så avslappnad i att ta upp massa plats. Jag gillar det. Lite av anledningen till att jag ville till USA dessutom, att lära mig att ta plats och hävda mig. Men kul att det som var otillräckligt där kanske nästan skulle vara för mkt här, att jag tar upp för mkt plats och låter för mkt. Men det skiter jag högaktningsfullt i, isf. Men nog spelar den välkända kulturen in också.

Dessa ansökningar

Nu är jag ju tillbaka i Sverige. Och med det strävar jag efter att ta nästa steg i karriären, bli FoAss (forskar assistent, eller assistant professor på engelska) alltså, driva mina egna självständiga projekt och påbörja bildandet av en egen grupp så smått. Därmed skriver jag just nu på diverse ansökningar. Och planerar forskning.

Mindre Svenska anslag tror jag mig kunna få ganska lätt. Men för att faktiskt bli självständig så måste jag ju lyckas dra hem de stora pengarna, ordentliga anslag i konkurrens med de bästa forskarna i Europa och världen. Men hur lär man sig att skriva de ansökningarna? Hur lär man sig att sälja in sina idéer, avslöja tillräckligt mycket, uttrycka sig tillräckligt elegant och kraftfullt? Presentera idéerna så att det är glasklart och Eureka. En av alla saker att jobba på. (Att det sen inte går att få stora anslag som ung forskare är ju ett annat problem. Medelålders manlig professor verkar vara måttstocken, spelar ingen roll att dom egentligen aldrig har bra forskningsidéer.)

Tunnelbana vs Pendelltåg

Jag har svårt att sätta fingret på vari skillnaden ligger, varför stämningen är så annorlunda på tunnelbanan i jämförelse med pendeln. Olika sorters människor. På tunnelbanan en högre ljudnivå, tonåringar som skrattar, mer kufiska människor. Roligare spaning liksom. På pendeln tystare, tröttare, inte lika mycket göra-sig-till. Att åka tunnelbana gör att jag känner mig som en besökare i stockholm, en av alla andra nyinflyttade som vill bo i Stockholm för det är här det händer. På pendeln känner jag mig som en äkta stockholmare, en av alla dessa som växt upp i förorterna och fortfarande bor där.

Arbetstidens grupptryck

Svårt att arbeta mer än 8 h per dag när den långa korridoren blir mörk och tyst vid 17.

När bitarna faller på plats

Underbar känsla det här. Jag vågar knappt säga det, för kanske kommer något dåligt att hända. Men det känns så otroligt bra nu. Det går bra nu. Bitarna av mitt liv har åter kommit samman och dom passar ännu bättre än förr. Prioriteringar är ganska klara, åtaganden vettiga och lätta, ambitionen hög men lagom, standarden bra på väg mot bättre. På väg, vidare uppåt. Det går bra nu.

Post doc i Sverige relativt USA

Det finns stora skillnader i hur (jag upplevde att) forskning utfördes i USA jämfört med här hemma. Dessa skillnader kan ofta förklaras med kulturella skillnader, som hur data presenteras och promotas, och hur projekt körs igång i full fart och stora ambitioner.

Men det överlag största skillnaden mellan att vara post doc i USA och Sverige är hur man blir bemött. I Sverige är du en fullvärdig forskare som post doc, även som doktorand så ses och bemöts du som en kompetent person som utför forskning. Vilket ju är sanningen - de flesta av oss har inte chefer/PIs/handledare som har koll på vad vi gör eller kunskap för att leda oss rätt eller lösa dagliga problem. Gott så. I USA ses du som en student även som post doc. Ett steg ner i hierarkin, en person som inte forskar utan som utför de praktiska momenten som krävs för att genomföra forskning. Du ses inte som den ledande personen, som personen som sitter med kunskap, även om det är uppenbart att du gör det. Du blir inte presenterad som en kollega till andra forskare (PIs) utan som en post doc, om du nu blir presenterad alls.

Här i Sverige är jag en kollega, en av alla forskare. Någon som blir inbjuden att hålla föreläsning, någon som sitter inne med kunskap och strategi, någon som kan bidra. Här blir vi alla bemötta så, och du måste bevisa att du inte lever upp till detta för att förlora förtroendet. I USA upplevde jag det som att man måste skrika högst, snacka mest skit (all that bullshit..) och använda löjligt vackra ord och överdriva för att få respekt, för att upphöjas till "forskare" istället för arbetsmyra. Ja, som post doc i USA har du mkt tid till att utföra praktiskt arbete, för du har inga andra uppdrag och arbetar 12 h per dag. Men idag känner jag stor glädje över att äntligen vara forskare igen.

Jag tappade en oöppnad burk färg i golvet i morse, Johan en hink fönsterrengöringsblandning lite senare, och sen visade det sig att fönsterhandtaget gått sönder. Dagen so far 12:08. Wish us luck.