14 månader eller dylikt kvar i USA, många projekt som ännu ruvas, ngt som precis har kläckts. Många lösa trådar att spinna i. Mycket roligt, mycket som är utmanande. Mycket. Och snart bara ett år tills vi planerat att flytta hem. En gnutta stress kanske. Mikroskopisk smula, verkligen. Inte.
Och så kom den också, sommaren. Typiskt. 25-30 grader, strålande sol, underbart varieras med för varmt och för fuktigt. Klädpanik (vart 17 köper man svala linnekläder i detta land!?) och skoskav blandas med rövsvett och enorm glädje. Gäller ju att ta tillvara på detta också. Det underbara vädret, alla de möjligheter till resor både nära och långt bort i detta gigantiska land. Borde både jobba mer och vara ledig mer. Slappa i solen mer och stanna på jobbet längre. Glädjas åt varje dag som jag har ynnesten att vara jag i detta sammanhang, med Johan, med forskningen, med en frisk familj, med goda vänner. Baka mer, planera inför karriären i Sverige, umgås mer, resa mer. Livet, ni vet hur det är.
tisdag 31 maj 2011
onsdag 18 maj 2011
palt- eller feberkoma?
Är idag en liten pöl av sjuklighet, trötthet, självömkan, uttråkan och frustration. Men vill nog så förbannat äta stup i kvarten. Ska man inte förlora sin matlust som sjukling som inte förbränner mer än några smulor? Det var vad jag trodde, men det är nog en myt. Nu ska jag ta och poppa mig lite popcorn såhär på Onsdagseftermiddagen och hoppas att jag därmed kan hålla humöret, och energin, uppe länge nog för att jobba lite mer.
tisdag 17 maj 2011
Feber är ingenting.
Läser om sjukdomar, autoimmuna sjukdomar, barnsjukdomar, epilepsi, tänker på cancer. Läser mest pga jobbrelaterade orsaker, men i feberdimman kommer mer personliga tankar än vanligt med. Vår kropp är fantastisk, och med alla processer som pågår i varje liten cell så kan man inte annat än vara förundrad över hur friska och välfungerande de flesta av oss är. Och inse att det är självklart att det råkar bli fel emellanåt. Och att ju längre vi lever desto mer utsliten blir den stackars kroppen, och förr eller senare är det något som tar kol på oss. Ofta cancer eller ett ansträngt hjärta.
Ska själv ansvara för ett projekt där vi ska söka efter genetiska orsaker till en väldigt sällsynt sjukdom som främst drabbar barn. Mest denna sjukdom jag läser om idag, försöker få mig en bild av hur sjukdomen utvecklas. Och tänker på barnen som drabbas, deras familj. Hoppas att jag lyckas identifiera en defekt gen hos dessa barn. Funderar på hur vi skulle kunna gå vidare från en sådan upptäckt till att verkligen göra något för barnen. Tankar som ger perspektiv. Feber är ingenting.
Ska själv ansvara för ett projekt där vi ska söka efter genetiska orsaker till en väldigt sällsynt sjukdom som främst drabbar barn. Mest denna sjukdom jag läser om idag, försöker få mig en bild av hur sjukdomen utvecklas. Och tänker på barnen som drabbas, deras familj. Hoppas att jag lyckas identifiera en defekt gen hos dessa barn. Funderar på hur vi skulle kunna gå vidare från en sådan upptäckt till att verkligen göra något för barnen. Tankar som ger perspektiv. Feber är ingenting.
måndag 16 maj 2011
post CSHL
Biology of Genomes var görbra. Typiskt CSHL schema där dagarna utnyttjas till bristningsgränsen (för de flesta som flög in från Europa brast det, dom åkte hem och sov innan sista sessionen var avslutad). Vi körde 9 till 23 åtminstone varje dag. Några hundra personer, vackert väder i den gröna oasen som CSHL är, shyssta poster sessions, lite för mycket öl, nya bekantskaper och för lite sömn.
För mig hamnade fokus på transkriptionsfaktorer och andra regulatoriska fenomen. Hur jag/vi kan arbeta vidare med detta och inkorporera det för våra syften.
Förkylningen slog till igår, och idag ligger jag i soffan. Tittar på de inspelade föreläsningarna från konferensen och förstår så mycket mer den här gången. En kombination av upprepning och mindre förstoppad hjärna antagligen. Hade aldrig tagit mig tid att lyssna på dem igen om jag inte haft feber, så något bra kom ju av detta. Blir otroligt imponerad av de personer som omedelbart greppar ämnet och kan ställa intelligenta och insatta frågor efter föreläsningen. Men dom arbetar väl antagligen själva med ett nära angränsat ämne.
För mig hamnade fokus på transkriptionsfaktorer och andra regulatoriska fenomen. Hur jag/vi kan arbeta vidare med detta och inkorporera det för våra syften.
Förkylningen slog till igår, och idag ligger jag i soffan. Tittar på de inspelade föreläsningarna från konferensen och förstår så mycket mer den här gången. En kombination av upprepning och mindre förstoppad hjärna antagligen. Hade aldrig tagit mig tid att lyssna på dem igen om jag inte haft feber, så något bra kom ju av detta. Blir otroligt imponerad av de personer som omedelbart greppar ämnet och kan ställa intelligenta och insatta frågor efter föreläsningen. Men dom arbetar väl antagligen själva med ett nära angränsat ämne.
tisdag 10 maj 2011
måndag 9 maj 2011
Dansa på gatan
I en värld där var och varannan person blev eller är mobbad, där båtlaster av människor lämnas att svälta ihjäl och propaganda spys ut så kraftigt att den är svår att skilja från sanningen. I den världen är det minsta man kan göra att faktiskt säga vad man tycker. Att argumentera för sin sak. Att förklara den andra sidan av en åsikt som får mycket utrymme. För världen är ju oftast allt annat än svartvit (fast i fallet med båten är det bannemig becksvart).
Som denna stora glädje över mordet på Bin Ladin. Jag kan se glädjen över att jakten är över, eller lättnaden över att jakten är över. Men kan det ge clocure eller tröst till de anhöriga för 9 11? Är hämnd lika med rättvisa? Käkade brunch med kära kollegor i söndags, varav en är amerikan. Saken kom upp. Han argumenterade att firandet var rättfärdigat, samt att de flesta som firade var college-kids, som växte upp med bin Ladin som djävulen. Visst är det en kulturell skillnad som ligger bakom också, denna starka patriotism som blev stärkt iom att USA lyckades döda "sin värsta fiende", propagandan som bygger på svart och vitt, rätt och fel, USA mot ondskan. DET är en diskussion som jag ännu inte tagit. I fallet nu så beror mitt illamående på firandet av en persons död. Spelar ingen roll vems död. Man firar inte att någon dör, det är barbariskt. Om min familj blivit mördad så kanske jag också hade velat se den ansvariga personen död, vet faktiskt inte hur jag skulle känna exakt, men jag skulle inte dansa på gatan om det faktiskt hände. Läker hämnd sorg? Har rättvisa skipats? (Är det bara USA som kan bedöma vad som är rätt eller fel?)
Tror att det är viktigt att poängtera exakt vad man menar i dessa diskussioner. Även om jag möjligtvis även fördömer aktionen (mordet) som sådan, så har jag ändå stor förståelse. Jag förstår lättnaden och att tillfångatagandet/tillintetgörandet utfördes. Jag, tillsammans med resten av världen, ser 9 11 som en enormt betydelsefull händelse, och förstår att det förändrade klimatet här. Vad skulle hända i Sverige om något motsvarande hände? En person har försökt sig på en offentlig terrorattack i Sverige och vi gick igång rätt rejält på det. Min poäng mot min vän, som jag hoppas fortfarande är min vän lika mycket, var att jag inte tycker det är OK att fira en persons död. Inte Hitler, inte bin Ladin.
En annan punkt är vilka grunder ett modernt rättssamhälle bygger på. Det är en mycket viktigt diskussion som jag inte riktigt har kraft att ta upp på något relevant ställe. Jag hoppas att någon av våra politiker har det modet, och kan ta en diskussion med dessa högtravande högpolerade amerikanska politikerna som man blir mörkrädd av. Jag hoppas att alla dessa reaktioner jag läser om på bloggar även skulle kunna ta plats i våra större dagstidningar. Vi gick ju in i hejaklacken efter mordet som alla andra.
Som denna stora glädje över mordet på Bin Ladin. Jag kan se glädjen över att jakten är över, eller lättnaden över att jakten är över. Men kan det ge clocure eller tröst till de anhöriga för 9 11? Är hämnd lika med rättvisa? Käkade brunch med kära kollegor i söndags, varav en är amerikan. Saken kom upp. Han argumenterade att firandet var rättfärdigat, samt att de flesta som firade var college-kids, som växte upp med bin Ladin som djävulen. Visst är det en kulturell skillnad som ligger bakom också, denna starka patriotism som blev stärkt iom att USA lyckades döda "sin värsta fiende", propagandan som bygger på svart och vitt, rätt och fel, USA mot ondskan. DET är en diskussion som jag ännu inte tagit. I fallet nu så beror mitt illamående på firandet av en persons död. Spelar ingen roll vems död. Man firar inte att någon dör, det är barbariskt. Om min familj blivit mördad så kanske jag också hade velat se den ansvariga personen död, vet faktiskt inte hur jag skulle känna exakt, men jag skulle inte dansa på gatan om det faktiskt hände. Läker hämnd sorg? Har rättvisa skipats? (Är det bara USA som kan bedöma vad som är rätt eller fel?)
Tror att det är viktigt att poängtera exakt vad man menar i dessa diskussioner. Även om jag möjligtvis även fördömer aktionen (mordet) som sådan, så har jag ändå stor förståelse. Jag förstår lättnaden och att tillfångatagandet/tillintetgörandet utfördes. Jag, tillsammans med resten av världen, ser 9 11 som en enormt betydelsefull händelse, och förstår att det förändrade klimatet här. Vad skulle hända i Sverige om något motsvarande hände? En person har försökt sig på en offentlig terrorattack i Sverige och vi gick igång rätt rejält på det. Min poäng mot min vän, som jag hoppas fortfarande är min vän lika mycket, var att jag inte tycker det är OK att fira en persons död. Inte Hitler, inte bin Ladin.
En annan punkt är vilka grunder ett modernt rättssamhälle bygger på. Det är en mycket viktigt diskussion som jag inte riktigt har kraft att ta upp på något relevant ställe. Jag hoppas att någon av våra politiker har det modet, och kan ta en diskussion med dessa högtravande högpolerade amerikanska politikerna som man blir mörkrädd av. Jag hoppas att alla dessa reaktioner jag läser om på bloggar även skulle kunna ta plats i våra större dagstidningar. Vi gick ju in i hejaklacken efter mordet som alla andra.
Hej Läsare,
Funderar på hur man formulerar den första hälsningen i ett mejl. Jag skriver oftast Hej/Hi/Hey + ev. förnamn i mejl till personer jag känner. Till okända personer som jag söker jobb-kontakt med blir det Dear Dr Efternamn eller dylikt. Ibland skippar man hälsningsfrasen över huvud taget, oftast när det är en pågående brevväxling fram och tillbaka. Men det är ganska vanligt att jag får mejl som startar:
"Boel, can you/we should/etc ..."
Och jag vet inte riktigt vart på skalan detta är. Bör jag ta lite illa upp, det är lite bryskt sådär. Låter lite som början på en order, typ "Boel do this!". Jag drar mig för att skriva så själv, men borde kanske emellanåt (när jag ger order..). Men det är ju så att för vissa personer och i vissa sammanhang är det OK att insinuera starkt att jag bör göra något, men i många situationer är det inte alls OK. Vad tycker ni?
"Boel, can you/we should/etc ..."
Och jag vet inte riktigt vart på skalan detta är. Bör jag ta lite illa upp, det är lite bryskt sådär. Låter lite som början på en order, typ "Boel do this!". Jag drar mig för att skriva så själv, men borde kanske emellanåt (när jag ger order..). Men det är ju så att för vissa personer och i vissa sammanhang är det OK att insinuera starkt att jag bör göra något, men i många situationer är det inte alls OK. Vad tycker ni?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)