Vad jag borde.

Har haft min första halvvecka i New Haven och på Yale Medical School där mina labb numera huserar. Immunologilabbet, och min mentors Chris labb där jag officiellt är post doc. Också.

Åkte till New Haven med en ganska fast övertygelse om att jag ska satsa på att få ett jobb inom industrin efter detta. Ett läkemedelsföretag. Forskning, men på annat sätt. Hur vet jag inte alls, har ingen erfarenhet av att arbeta på ett företag, och vet inte vilka roller som brukar finnas. Projektledare för en grupp som arbetar med genomdata, expression, läkemedelsscreens, .. nått sånt. Åkte tillbaka till Boston igår kväll och var igen helt vilse i mina framtidsplaner. Spenderade en kväll med Chris och goda drinkar, diskuterande min framtid, mina val, mina svagheter och styrkor, och mycket annat också. Han är bra på att snacka Chris. Han är även en eminent mentor, och jag insåg mycket under kvällens gång.

Mitt problem med att se en bra framtid för mig inom akademin består av flera delar. Mest av allt politik - att läsa, manipulera, imponera och smöra för rätt personer. Att se till att dina projekt får bidrag. Att ha ett stort kontaktnät av kunniga människor. Den andra stora delen är kraven. Kraven från mig själv på att lyckas och göra tillräckligt bra saker. Jag vill inte göra forskning bara för att vara forskare, som ett vanligt kneg. Om jag ska fortsätta inom akademin så måste jag jobba med något som engagerar mig, som utmanar mig, som är roligt och belönande, som jag är / kan bli bra på. Om det inte är förstklassig forskning så är det inte värt det - den låga lönen, de långa timmarna, det engagemang man måste lägga ner för att ett labb ska överleva. Och går det att göra i Sverige? Jag vill hem till Sverige, eller iaf bort från USA. Det Amerikanska samhället skrämmer och äcklar mig och jag vill inte vara en del av det.

Men alternativet då, ett industrijobb i Sverige - finns det ens? Och krävs det där inte politik och engagemang för att lyckas? Och hur kommer det vara att inte själv ha kontrollen och samma självstyrande som jag har nu? Att en dag komma till jobbet och få veta att det projekt man jobbar med är nedlagt och det är bara att börja med något nytt.

Men jag känner också att jag borde fortsätta inom akademin, att jag skulle kunna lyckas, att jag har potential, att jag skulle kunna leda en grupp och göra bra forskning. Att det vore ett svek att inte försöka. Ett svek mot vad? Osäkert. Mänskligheten, den feministiska kampen, alla som ändå tror på mig och stöttar mig i detta. Mig själv, att jag inte tillåter mig själv att bli så bra som jag faktiskt kan.

Det finns också en trötthet, har tröttnat lite på detta ständiga kämpande. Alla dagar stretande mot nya kunskapsmål, lösa problem som jag inte har en aning om hur jag ska lösa. Ingen träningsvärk i hjärnan längre, mer en molande smärta som efter 3 raka maraton. Hur skulle det vara att arbeta mindre hjärnintensivt?

Att flytta långt bort

Den 15:e September förra året så tog vi en Taxi från Farsta till Arlanda med två stora väskor var, och sedan flyttade vi till Boston.

Svårare än så var det faktiskt inte. Struligare att flytta utan möbler givetvis, och vi begav oss till IKEA och köpte allt det viktigaste dag 2.

Dagarna, veckorna och månaderna innan flytten vet jag att jag igen och igen tänkte att jag borde tänka på denna Flytt, på hur det kändes, på hur det skulle bli. Men, vad skulle man egentligen tänka på då? Jag visste ju inte hur det skulle bli eller kännas, och sen var livet ganska uppfyllt av andra bestyr (sälja husgeråd, avsluta alla projekt och diverse disputationer bl.a.). Men sen en dag satt vi där på planet och jag tror jag grät en smula medan J sov. Första tiden här var tom, smutsig, spännande, strulig, frustrerande och abstrakt. Sen kom vardagen. Jobbet och vardagslivet som tar upp din tid och lullar dig till sömns. Och alla små skillnader och idiotiska saker som detta land bjuder på till trots, din vardag styr du som du vill och den ser i mycket ut som den gjort innan. Så att flytta hit var inte så mkt annorlunda mot att flytta från Dalarna till Linköping. Med till Linköping kom min bästa vän, med till Boston kom min man. Och jag har liknande känslor för Boston som jag har för Linköping - det här är min stad för ett par år! Vyn över Boston varje kväll när jag cyklar över Charles gör mig glad.

Det var enkelt att flytta över Atlanten, det är enkelt att starta en ny kula någon annanstans. Gör det bara.

Social kompetens.

Det handlar om att nätverka och därmed skapa nya kontakter, snappa upp ny kunskap och gemensamt med andra utveckla dina idéer. Sälja dina idéer till andra. Hur lär man sig det? Just nu känns det som den största anledningen till att jag inte kan stanna inom akademin och bilda min egen grupp.

Google gav mig en sida om tips för att förbättra min sociala kompetens, råden var:
Lyssna, Var intresserad, Babbla inte för mkt, Behandla andra som du vill bli behandlad och Ta inte åt dig all kritik. Låter snarare som tips för att bli en bra vän, men även där krävs väl ett aktivt initiativ och att du själv säger något som är intressant. Att tro att "behandla andra som du vill bli behandlad" funkar inom den professionella världen är rakt av en lögn - du måste ta åt dig, tuppa upp dig och kunna manipulera människor. Du kanske inte inser att det är det du gör, för du fick din "professionella sociala kompetens" med bröstmjölken. Självkänsla och självförtroende kanske det kallas, förmåga att tyda och leda människor är också en del. Du får inte en löneförhöjning enbart för att du förtjänar den, du måste påtala och bevisa att du förtjänar den.

Jag letar efter en kurs i ledarskap och professionell social kompetens, finns den? Helst riktad mot en hopplöst stereotypisk svensk person som gärna svarar på tilltal genom att dra in luft mellan läpparna.

Självdestruktiv light.

Har gjort mig av med många dåliga vanor och destruktiva beteenden under åren. Det som finns kvar är min avsaknad av nagelband - alltså min förmåga att totalt pilla sönder mina fingrar då jag är stressad eller frustrerad.

Mycket handkräm och plåster går åt just nu.

Vart efter detta?

Hur planerar man en karriär? Vad ska jag göra idag för att planera och bygga inför det jag vill göra om 2-3 år?

Om jag vill starta min egen forskningsgrupp är det dax att grunda idéer och planer för vad den forskningen ska gå ut på. Det finns en hel värld av möjligheter, men att vara innovativ är svårt och jag är fortfarande inte den innovatör jag gärna skulle vilja vara. But getting closer. Inom mitt fält och min erfarenhet, men utanför såpass att det är nytt och spännande och inget som mina nuvarande kollegor och chefer håller på med.

Men politiken! Forskning handlar förutom om forskning om att få ihop pengar till sin överlevnad och dessutom till sin forskning. I Sverige finns det lite pengar. Här finns det mer. Men att aldrig ha säkerheten, alltid undra om du kommer att lyckas övertyga tillräckligt många sponsorer och fonder om förträffligheten om din forskning för att förmå dem att ge just dig pengar. Vilket därmed leder till att det till stor del handlar om att nätverka och vara social och sälja in sig (vilket jag i nuläget är relativt kass på) och lära känna rätt personer. Hur mkt har det att göra med intressant och viktigt och revolutionerande forskning egentligen? Synd bara att det är just det all forskning får lov att handla om. Och det är ju inte det jag vill hålla på med, jag vill forska, lösa problem, formulera hypoteser, pröva dessa hypoteser, bygga modeller från data och bygga en ny bild om hur biologin, livet, fungerar.

Eller så blir jag en admin person på ett läkemedelsföretag med en trygg månadsinkomst och får ge utlopp för mina kreativa förmågor utanför kontorstid (skulle ju vara ganska sweet att ha kontorstid dock). Vem vet!

En tant

Jag är ju feminist ut i fingerspetsarna. Ser det som en självklarhet, och tycker att om man inte är det är man en korkar plupp etc etc. Och ser mig själv som relativt fri från fördomar.

Men det finns en tant här. Över 60. Men samma klädstil och kroppsspråk som min mor. Och hon är forskarledare på Broad, stället som är "the Shit" inom forskning. Och jag bara tycker det är konstigt och inser att jag tvivlar på hennes förmåga. Och skulle ha antagit att hon var sekreterare eller admin personal om det inte var för det faktum att jag varit på seminarium där hon tagit ord och varit uppenbarligen väldigt smart och visat pondus. Tänk nu inte att hon ser ut som Leena Peltonen, hon var ju den klassiska, extremt drivna forskarledaren i designkläder och högklackat. Nu pratar vi mystant i stor T-shirt. Men ja, vill slå mig själv, så fördomsfri är alltså jag.

Hur det är att vara kvinna inom Forskarvärlden och i USA som helhet förtjänar helt egna inlägg.

Bubbla

Läser en del vetenskapliga bloggar. Speciellt inom bioinformatik-världen finns det extrema mängder bloggare (vem vet, kanske även i andra fält som jag inte är intresserade av!). Är bioinformatiker speciellt sociala människor? Eller sociala på nätet i frånvaro av ett rikt socialt nät afk? Nej, det senaste verkar faktiskt inte vara sant.

I vilket fall. Den här världen är ju en bubbla. En bubbla som i att vi alla hamnar i grupper och konsortier med människor som håller på med väldigt liknande saker. En bubbla eftersom de flesta i denna världen har ett jobb som är nästan som en hobby, som definitivt är väldigt intressant och som kräver och behöver mycket av ens tid, uppmärksamhet och engagemang. Och bara de som är i samma situation fattar, men jag antar att det är som att ha ett egen företag: Det är du och bara du som gör din forskning. Även om du har medförfattare och medarbetare, så är målen du arbetar efter dina, bara dina. Och bara du kan ta arbetet framåt.

Att försöka berätta vad jag egentligen pysslar med för familj och vänner är svårt. Antingen finns det en kort intetsägande variant om antingen fältet ("Jag arbetar med MS genetik") eller vad jag praktiskt faktiskt gör ("Jag programmerar och räknar statistik. Och tänker."). Och inget av det snuddar ju ens vid vad det egentligen är, hur det är. Vad som driver mig, hur framgångarna känns, eller vad ens framgångarna kan vara. Hur bakslagen ser ut. Och min forskning kan jag nästan bara diskutera på riktigt med den extremt lilla klicken personer som håller på med samma sak och har samma problem.

En av mina anledningar för att starta denna blogg var att jag ville ge en liten inblick i hur ett forskarliv kan vara. Om jag skulle ha författardrömmar så skulle jag skriva en chick-lit som utspelar sig i en forskargrupp (för vem är inte extremt trött på alla störande böcker om 30 åringar som jobbar som journalister på en dålig veckotidning, blir kära i chefen och har noll koll på grundläggande näringslära). En del personliga saker slinker definitivt in här också. Och när jag äntligen publicerar något härifrån så hoppas jag att jag kan skriva ett inlägg som ger er en inblick i vad jag har gjort, vad vi kom fram tid, varför det var bra, vad som fattas, vad det betyder.

Jag ska bara se till att analysera skiten ur det här datat först. Lära mig lite nya tekniker på vägen, läsa en miljon papper (=vetenskapliga artiklar) som snuddar vid de saker jag funderar över, försöka validera fynden, komma fram till vad jag själv tror, diskutera det med medförfattarna, komma fram till vad våra data visar och sedan skriva ihop det. Antagligen en del loopar också. Sen så!