Har haft min första halvvecka i New Haven och på Yale Medical School där mina labb numera huserar. Immunologilabbet, och min mentors Chris labb där jag officiellt är post doc. Också.
Åkte till New Haven med en ganska fast övertygelse om att jag ska satsa på att få ett jobb inom industrin efter detta. Ett läkemedelsföretag. Forskning, men på annat sätt. Hur vet jag inte alls, har ingen erfarenhet av att arbeta på ett företag, och vet inte vilka roller som brukar finnas. Projektledare för en grupp som arbetar med genomdata, expression, läkemedelsscreens, .. nått sånt. Åkte tillbaka till Boston igår kväll och var igen helt vilse i mina framtidsplaner. Spenderade en kväll med Chris och goda drinkar, diskuterande min framtid, mina val, mina svagheter och styrkor, och mycket annat också. Han är bra på att snacka Chris. Han är även en eminent mentor, och jag insåg mycket under kvällens gång.
Mitt problem med att se en bra framtid för mig inom akademin består av flera delar. Mest av allt politik - att läsa, manipulera, imponera och smöra för rätt personer. Att se till att dina projekt får bidrag. Att ha ett stort kontaktnät av kunniga människor. Den andra stora delen är kraven. Kraven från mig själv på att lyckas och göra tillräckligt bra saker. Jag vill inte göra forskning bara för att vara forskare, som ett vanligt kneg. Om jag ska fortsätta inom akademin så måste jag jobba med något som engagerar mig, som utmanar mig, som är roligt och belönande, som jag är / kan bli bra på. Om det inte är förstklassig forskning så är det inte värt det - den låga lönen, de långa timmarna, det engagemang man måste lägga ner för att ett labb ska överleva. Och går det att göra i Sverige? Jag vill hem till Sverige, eller iaf bort från USA. Det Amerikanska samhället skrämmer och äcklar mig och jag vill inte vara en del av det.
Men alternativet då, ett industrijobb i Sverige - finns det ens? Och krävs det där inte politik och engagemang för att lyckas? Och hur kommer det vara att inte själv ha kontrollen och samma självstyrande som jag har nu? Att en dag komma till jobbet och få veta att det projekt man jobbar med är nedlagt och det är bara att börja med något nytt.
Men jag känner också att jag borde fortsätta inom akademin, att jag skulle kunna lyckas, att jag har potential, att jag skulle kunna leda en grupp och göra bra forskning. Att det vore ett svek att inte försöka. Ett svek mot vad? Osäkert. Mänskligheten, den feministiska kampen, alla som ändå tror på mig och stöttar mig i detta. Mig själv, att jag inte tillåter mig själv att bli så bra som jag faktiskt kan.
Det finns också en trötthet, har tröttnat lite på detta ständiga kämpande. Alla dagar stretande mot nya kunskapsmål, lösa problem som jag inte har en aning om hur jag ska lösa. Ingen träningsvärk i hjärnan längre, mer en molande smärta som efter 3 raka maraton. Hur skulle det vara att arbeta mindre hjärnintensivt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar