Ratad

Dagen börjar med ett negativt besked: post doc papper I refuserat. Reviewers har sett många svagheter och missat de få styrkorna. Bitterheten i vetskapen att jag kämpat så länge och så hårt och så förgäves för att korrigera de där svagheterna. Enorm bitterhet i att detta lilla material var det enda jag tilläts arbeta med. Ett sådant enorm slöseri av min tid, min potential. Kryper i mig av bara tanken att jag måste ta tag i det där arbetet igen, skriva om, skicka någon annanstans. Det finns ett korn av intresse däri som borde komma ut. Men om jag inte behövde publikationen så skulle jag hellre låta bli, låta det ligga orört och opublicerat. Symboliserar flera års frustration, mindervärdeskomplex och uppgivenhet. Historien runt detta projekt är vad som får mig att tvivla på forskarvärlden. Om detta är hur forskning går till, och jag är såhär oförmögen att påverka det så är det liten poäng i att fortsätta.

Festerna hos Peters

Sista april är för evigt förknippade med fest hemma hos Peters. Var jag ens där mer än en gång som 15-åring? Ljusare nätter, cykla långt, snika till sig alkohol från alla andra, ett samtal med Malin vid Mojesjön. Blandar jag ihop det med somrarna i allmänhet? Kanske.

I år ser jag mest fram emot den lediga dagen imorgon då vi ska handla och gräva och slita på lotten. Och möjligtvis rabarberpaj ikväll på köpt rababer. I framtiden kommer jag aldrig behöva köpa rabarber!

Glad internationell arbetardagsafton!

Vår lott, pt 1

De senaste 4 månaderna har vi spenderat majoriteten av lediga dagar och storhelger till att renovera lägenheten. Inga stora grejer, men måla lite, slipa lite, slipa lite mer, olja, måla, handla. Inte är vi klara heller. Igår påbörjades ett nytt parallellt projekt: Kolonilotten. Nedan ser ni resultatet av ngr timmars slit - en igenväxt och förstörd rabatt ser helt okej ut nu. Lotten är trekantig och har varit missbrukad några år. Men för fem år sedan var den jättefin enligt grannar. Det finns groteska mängder rabarber och även hallonbuskar, och något som kan vara en vinbärsbuske. Jokern är en krusbärsbuske! 

Nu vet ni vad vi kommer pyssla med närmsta halvåret.

Engagemang

Det var först under min doktorandtid som jag för första gången var engagerad i något på riktigt. Första gången jag faktiskt ansträngde mig för att uppnå något och lära mig, genomföra saker. Alla dessa år innan det, när jag var frustrerad, uttråkad, likgiltig och inte hade en aning om varför - vilket slöseri! Ingen aning om det faktiskt hade gått att ändra på, om jag kanske hade varit förmögen att själv ta mig i kragen och satsa på något tidigare. En annan mer relevant fråga är varför, varför det inte fanns något som jag såg som stimulerande och värt att engagera sig i? Vilket slöseri om det vimlar av människor som mig men som faktiskt inte råkar snubbla på något engagerande. Som fortsätter hela livet utan att finna något att arbeta för, något som utmanar och kräver och därmed också belönar.

Happy Friday!

Jag drar mig väl hemmåt med en ny fräsch förkylning då. Fredagsmyyyys!

ångest

När hjärtat liksom faller ihop, och ett vakum bildas därinne, ett svart och sugande torrt vakum. Hur van jag ändå har blivit vid den känslan. Den ångestfulla stressen. Det negativa med min förmåga att förneka (allt som behöver göras) är den överväldigande känslan som infinner sig när draperiet förts åt sidan.

Hybris

För att forska behöver man pengar. Pengar får man från rika stiftelser etc som man övertygar om sin och sin forsknings excellens. Än så länge är jag så ny och ung att jag inte har mina egna pengar, mer än återvändarbidraget från VR som nu täcker min lön. Jag behöver dock pengar för att faktiskt kunna genomföra den forskning jag planerar. För jag försöker att inte välja den lätta vägen. Den lätta vägen i detta fall hade varit att lägga om mina intressen så att dom passade in perfekt i denna grupps forskning. Då hade jag lättare blivit finansierad av de stora pengar som dom stora proffesorerna redan dragit in. Men den lätta vägen blir ju i slutändan den svåra vägen: 1. Utan egen riktning/finansiering blir jag en marionett i gruppens intressen. 2. Utan egen forskning står jag utan grund den dag jag gjort mina 2*2 år som post doc och måste bli min egen på riktigt. Utan en egen forskning finns ingen långsiktig plats för mig, ingen anledning till varför en finansiär skulle ge just mig pengar. Så jag har för närvarande två projekt som jag designat efter ett gemensamt intresse hos mig och gruppen. Här finns material och pengar redan alltså. Sen finns planer för åtminstone fyra ytterligare projekt. Mina projekt, mina intressen, med diverse samarbetspartners. Projekt utan pengar.

Jag behöver alltså: Pengar. För att få pengar behöver jag: Superba projektplaner. Och en bra publikationslista. Och bevis på att jag är självständig. Hur blir jag självständig utan att få pengar till min egen forskning?

Har jag fabulösa projektplaner  då? Här åker jag i en evig bergodalbana, växlar mellan storhetsvansinne och abnorm självkritik. Nu är det dax att skriva ansökan för VRs 'unga forskare'. Min största ansökan såhär långt. Tips?