När hjärtat liksom faller ihop, och ett vakum bildas därinne, ett svart och sugande torrt vakum. Hur van jag ändå har blivit vid den känslan. Den ångestfulla stressen. Det negativa med min förmåga att förneka (allt som behöver göras) är den överväldigande känslan som infinner sig när draperiet förts åt sidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar