När dimman lättat

Mitt nyårslöfte är att inte packa/renovera/flytta i samband med nästa jul/nyår.

Och att ta till ordentligt med tid om jag får för mig att bredspackla i framtiden.

Hej 2013! Hejdå 2012, du ganska miserabla år med stora ljuspunkter.

Recension: Outsider av Torbjörn Flygt

Betyg: 4 bollan.
Jag säger fyra bollan, men jag är lite osäker. Boken är lättläst, om man bortser från vissa associationsmeningar som tar upp en hel sida, och man är närvarande i Johan Krafts liv. Har man läst Underdog kommer man kanske ihåg hans uppväxt, jag har läst den men kommer inte ihåg. En överhängande känsla är att Johan inte aktivt styr sitt liv, han hänger liksom med, saker, både stora och små verkar hända utan att han egentligen försöker styra dem själv. Och hans berättarjag är väldigt osentimental, det är rakt på händelseförlopp och känslomässiga svar som vi läsare inte får inblick i. Johan gråter, men vad han egentligen känner är oklart. Johan är kär, plötsligt, i någon jag trodde var ett misstag. Johan spenderar sitt liv med någon och jag vet inte varför han väljer att göra det.
Till stor del är det ju så vi lever våra liv, vi liftar med tidens gång och hamnade där vi är mer eller mindre slumpmässigt och utan att aktivt ta beslutet. Därför gillar jag boken, det fångar känslan av livets olidliga lätthet.

Att tacka nej.

Idag har jag för första gången tackat nej till en trevlig social aktivitet för att jag måste jobba. En milstolpe, känns det som. Indikerar detta något bra eller dåligt? Både och känner jag.

Livspusslet

Det är ju fjantigt vad lite tid det finns när man plötsligt har sociala aktiviteter, ett hem att ta hand om, bankärenden, en familj, platser att åka till på helgen. Träning! Och fortfarande motsvarande två heltidsjobb egentligen. Men jag jobbar inte så mkt, jag hinner helt enkelt inte på grund av ovan nämnda anledningar.

Att vara självklar

Så enkelt och snabbt jag blivit bekväm här på nya jobbet. Två månader har gått, och jag känner ingen obekvämhet när jag går i korridoren, ingen osmidighet i kommunikationen. Bara så självklart. Är det för att jag helt enkelt är mer självklar, med självförtroende nog att tycka detta är självklart? Eller är kulturen här den jag är van vid, att jag förstår de sociala spelen och kan vara avslappnad social därför?

Nog spelar det roll att folk här är reko också. Men jag känner mig så avslappnad i att ta upp massa plats. Jag gillar det. Lite av anledningen till att jag ville till USA dessutom, att lära mig att ta plats och hävda mig. Men kul att det som var otillräckligt där kanske nästan skulle vara för mkt här, att jag tar upp för mkt plats och låter för mkt. Men det skiter jag högaktningsfullt i, isf. Men nog spelar den välkända kulturen in också.

Dessa ansökningar

Nu är jag ju tillbaka i Sverige. Och med det strävar jag efter att ta nästa steg i karriären, bli FoAss (forskar assistent, eller assistant professor på engelska) alltså, driva mina egna självständiga projekt och påbörja bildandet av en egen grupp så smått. Därmed skriver jag just nu på diverse ansökningar. Och planerar forskning.

Mindre Svenska anslag tror jag mig kunna få ganska lätt. Men för att faktiskt bli självständig så måste jag ju lyckas dra hem de stora pengarna, ordentliga anslag i konkurrens med de bästa forskarna i Europa och världen. Men hur lär man sig att skriva de ansökningarna? Hur lär man sig att sälja in sina idéer, avslöja tillräckligt mycket, uttrycka sig tillräckligt elegant och kraftfullt? Presentera idéerna så att det är glasklart och Eureka. En av alla saker att jobba på. (Att det sen inte går att få stora anslag som ung forskare är ju ett annat problem. Medelålders manlig professor verkar vara måttstocken, spelar ingen roll att dom egentligen aldrig har bra forskningsidéer.)

Tunnelbana vs Pendelltåg

Jag har svårt att sätta fingret på vari skillnaden ligger, varför stämningen är så annorlunda på tunnelbanan i jämförelse med pendeln. Olika sorters människor. På tunnelbanan en högre ljudnivå, tonåringar som skrattar, mer kufiska människor. Roligare spaning liksom. På pendeln tystare, tröttare, inte lika mycket göra-sig-till. Att åka tunnelbana gör att jag känner mig som en besökare i stockholm, en av alla andra nyinflyttade som vill bo i Stockholm för det är här det händer. På pendeln känner jag mig som en äkta stockholmare, en av alla dessa som växt upp i förorterna och fortfarande bor där.