Är en post doc utomlands värdefull?

Hemma är här och här har jag väl alltid varit? Fortfarande en absurd känsla att tänka på de tre åren, samtidigt som jag inte vill förminska dom till tre år utan värde. Att bo någon annanstans, uppleva arbetskulturen, framåtandan, stressen, initiativen och "golden boy"-mentaliteten har lärt mig mycket. Utmanad med andra sätt att tänka, personer med andra vanor och ramar, ger en ökad bredd även till mitt tänkande. Som uppfostrad i en kultur, ett tankesätt, en logik, är det svårt att utvecklas utan att själv uppleva några av de alternativ och varianser som finns.  Förhoppningsvis en möjlighet för att behålla och utveckla de bästa alternativen, skrota eller omarbeta de som en fungerar optimalt.

Bör man åka iväg för att göra en post doc om man tänker sig en akademisk karriär? Ja, jag tror det är otroligt värdefullt. Att göra en post doc i Köpenhamn eller Oslo skulle nog också öka vyerna, och även en kortare period ger dig erfarenhet. Att faktiskt kunna åka iväg som vi gjorde är ju ngt av en ynnest. Vi blev båda klara ungefär samtidigt, hittade post docs i samma stad och har inga barn eller sjuka föräldrar.  Och fick bra stipendium från VR. Fria att lämna helt enkelt. Men det är ju också enklare än många verkar tro - sök stipendier, prata med intressanta grupper och ligg i. Post docs är billiga att anställa i staterna, så det är inte svårt att hitta en grupp som kan ta emot dig där. Jobba i några år och flytta sen hem med både sött och surt i kappsäcken!

en illusion som sprack

En bekant som uttryckte sin förvåning över att en kompis började jobba 7 månader efter hon födde barn. Och jag som kände ett behov av att försvara henne genom att säga att hon bara ska jobba 1,5 dag i veckan. En gammal kompis som ska separera, och frågan "hjälper han inte till tillräckligt hemma?" ställs. Hör ett samtal på tunnelbanan mellan två kvinnor som pratar om andra kvinnliga kollegor med administrativa uppgifter, medans alla chefer som nämns är män.

Deprimerande. Jag trodde helt ärligt att det inte var såhär illa. Jag trodde att personer i min ålder, speciellt dom med mkt utbildning i bagaget, var i det närmaste jämställda idag. Med vissa undantag och personliga preferenser, liksom. Är det barnen som ställer om rollerna och förväntningarna? Är min övertygelse om att jag inte kommer trilla i samma kvinnofälla en illusion?

Och att jag kom i försvarsställning är rent ut sagt pinsamt - det naturliga vore ju att efter ca 7 månader byta förälder som är föräldraledig. Vilket skuldbeläggande! Är det den attityden man möter om man som mamma inte är hemma alla månader förutom de "pappamärkta"? Jag mår illa. Nästa gång jag ens hör en liknande fråga eller attityd ska jag ha tänderna vässade. Finns så extremt mkt att slåss för, och det minsta man kan göra är att inte hålla käften.

Tre år som försvann

Landar på Arlanda tidigt en Söndag morgon, kommer hem till lägenheten söder om söder och stuvar in mina saker i lådor och garderob. Och sen är det 2009 igen, allt känns likadant som vanligt, här bor jag, vi, ju. Tre år äldre, tre år och mycket slit visare förhoppningsvis. Surrealistiskt.

Dan före dan före resedagen

Imorgon är det fredag, min sista dag här i New Haven. Lämnar ett labb som just håller på att bli riktigt bra, kollegor som jag skulle kunna arbeta väldigt bra med, en chef jag kommer sakna. Lämnar mitt i en väldigt analys-intensiv period, något som jag kommer spendera mycket av de närmaste månaderna med att försöka slutföra. Lämnar utan att ha gjort ens hälften av vad jag trodde när det kommer till både arbete och privat, precis som förväntat då kanske. Lämnar efter en lunchrast idag som bestod av en resa till West Haven och Stowes seafood, komplett md en sväng till stranden.

Annars: Städar, paketerar, slänger och ger bort. AFK och inte. Drömmer om att springa långt och mycket. Hoppas hjärnverksamheten lugnar ner sig lite snart.

Att säga Hejdå

Nu har det börjat. Kollegor och vänner åker på semester, och när dom kommer tillbaka i September har jag flyttat hem. Har inte hunnit lära känna dom så bra som jag velat, och vet inte när vi kommer ses igen. Hoppas vi kommer ses igen!

Längtan och rädslan

Livet har tett sig som på paus, visst gör jag mycket, lär mig mycket, saker händer. Men mitt liv, det jag vill på det personliga planer har legat som i träda. Tre år har gått sen jag flyttade från Stockholm, år jag inte vill vara utan, men också år som inte ter sig som speciellt lyckliga. Lite för många kompromisser om vår livskvalité, besvikelser har kommit lite för ofta, lekfullheten har inte fått spela fritt, sociala sammanhang har varit mindre avslappnade än eftersträvat. Mina förväntningar på livet hemma extrema, kanske. Aldrig har jag längtat så mycket. Och nu, äntligen, ska livet faktiskt börja på nytt. Ett liv där det går att planera och se framåt. Bygga den där stabiliteten, tryggheten, hemmet, livet, sammanhanget.

Närmar mig det nya med stormsteg, och är rädd för krocken. Rädd för att något annat ska komma i vägen. Rädd för att planet ska krascha. När blev jag såhär blödig? Kommer grina hela resan hem. Om mindre än tre veckor landar jag hemma. 

Varför är det aldrig enkelt?

23 arbetsdagar kvar och adrenalinet skjuter emellanåt i höjden. Använder en funktion i R för att simulera multivariata normalfödelade värden och resultaten ser kaiko ut. Varför? Kan inte iaf standardfunktioner i R fungera för mig?! Så, nu blir det algebra och matrixmultiplicering, covarians och annat kul för hela slanten.