Multitasking

Finns det ett bra svenskt ord? Många bollar i luften helt enkelt.

Jag arbetar med RNA-sekveneringsdata. Förutom att kolla på expressionsnivån av olika gener så kan man ju med sekveneringsdata även utröna variationen i vad som uttrycks - olika isoformer av gener, har transkripten blivit förändrade efter transkriptionen (RNA editing), finns det okända gener eller exoner som uttrycks?

Mycket av detta jobbar jag med just nu, och krigar därmed mot vår LSF som har alles för mycket att göra även om jag inte skulle skicka den 40 nya jobb varje dag. Så därmed sitter jag och väntar medans mina jobb köar och medans dom utförs.. Men vänta kan man ju inte göra, så då jobbar jag parallellt med ett annat sidoprojekt, skickar iväg en drös jobb.., och sen tar jag upp ett annat sidoprojekt.. osv. Så tillslut sitter jag som nu, smått förvirrad, och försöker hålla status av varje spår aktuellt i skallen, komma ihåg vilka program som behöver slipas till, vilka som inte skrivits än och vad nästa steg är. Och såklart; vad för slags jobb det egentligen är jag skickat iväg till klustret. Man borde ha ett bättre system för att hålla koll på dessa bollar.

För att vara rättvis..

..så vill jag berätta att symposiet blev avsevärt bättre efter lunch. Den omstridde Goldstein talade om vikten av ovanliga varianter, men ägnade ett par minuter i början åt att bedyra att han inte alls förkastar allt som har med GWAS att göra. En Alzheimers forskare talade om hur personer med nära släktingar som drabbats av Alzheimers själva behandlar genetiskt testdata, hur dom beter sig efteråt, hur dom själva uppfattade den prognos dom fått och hur dom sedan gick och skaffade sig en annan försäkring om dom hade fått ett negativt besked. Intressant.

Ännu ett genetiskt symposium.

Idag är jag på Symposiet: Genetic Frontiers of Neurological Diseases. Det låter ju bra med tanke på att jag arbetar med typ det. Nu har halva dagen gått, och jag känner mig frustrerad. Är jag för van vid att umgås och diskutera med smarta människor? Här har vi haft några av höjdarna inom MS och Alzheimers som har pratat om sin forskning när det kommer till genetik och vissa av föreläsningarna skulle vara lite mer visionära också. Men allt jag har sett var genlistor. En tabell eller två. Och hur intressant är det? Efter att den första överrumplande lyckan över att vi äntligen kunde hitta riktiga associationer som gick att replikera hade gått över så blev det snart gammalt. Missförstå mig inte - Alla nya associationer är en framgång, absolut. Men att om och om igen se en växande lista är ointressant. Nu vill jag veta hur ni tänker runt detta, hur era hypoteser ser ut, hur ni kommer att följa upp dessa hypoteserna, vad era preliminära resultat är.

Sen kom droppen som gjorde att jag tog en tidig lunch istället för att bara jobba i min stol. En statistiskt inriktad föreläsning med titeln (fritt översatt till Svenska): "Tankar kring metodologiska problem med GWAS studier och Meta analyser". Visst låter det torrt, men intressant för mig i vilket fall. Om det nu inte hade vart så att personen i fråga gjorde in grundläggande genetisk epidemiologi föreläsning, liknande den vi på labbet hemma på Karolinska skulle ha gett en ny doktorand eller projektarbetare. Som: Vad är skillnaden mellan association och linkage, vad multiple testing är och varför vi måste korrigera för detta och metoder som finns för att göra detta, vad en trio etc är. Basic basic. Satt jag i ett rum fullt av läkare som forskade vid sidan om och behövde få sig en lektion i grundläggande kunskaper? Nej, jag satt i ett rum av forskare som forskar i neurologiska sjukdomar och är på pass intresserade av genetik att dom var på detta symposium. Ingenting sades på denna föreläsning som jag inte redan diskuterat igenom med mina kollegor hemma i Sverige för 7 år sedan. Oacceptabelt.

Så, ointressanta föreläsningar av forskare som inte vet vart dom ska ta vägen med sina genetiska resultat, samt en föreläsning riktat mot en helt annan publik. Och en förmiddag av missad arbetstid för mig. Vi får se om eftermiddagen blir bättre, jag har datorn igång i knät i vilket fall.

Men jo, jag är och har varit bortskämd med många smarta människor i min omgivning. Och jag är extremt lycklig över att jag varje vecka hör föreläsningar som slår alla jag hört idag med hästlängder.

Dessutom: En brown bag lunch som består av en liiiten macka med kyckling, tomat och aioli som inte smakar ett enda dugg. En liten påse BBQ chips, en kaka och en läsk.

Vad jag borde.

Har haft min första halvvecka i New Haven och på Yale Medical School där mina labb numera huserar. Immunologilabbet, och min mentors Chris labb där jag officiellt är post doc. Också.

Åkte till New Haven med en ganska fast övertygelse om att jag ska satsa på att få ett jobb inom industrin efter detta. Ett läkemedelsföretag. Forskning, men på annat sätt. Hur vet jag inte alls, har ingen erfarenhet av att arbeta på ett företag, och vet inte vilka roller som brukar finnas. Projektledare för en grupp som arbetar med genomdata, expression, läkemedelsscreens, .. nått sånt. Åkte tillbaka till Boston igår kväll och var igen helt vilse i mina framtidsplaner. Spenderade en kväll med Chris och goda drinkar, diskuterande min framtid, mina val, mina svagheter och styrkor, och mycket annat också. Han är bra på att snacka Chris. Han är även en eminent mentor, och jag insåg mycket under kvällens gång.

Mitt problem med att se en bra framtid för mig inom akademin består av flera delar. Mest av allt politik - att läsa, manipulera, imponera och smöra för rätt personer. Att se till att dina projekt får bidrag. Att ha ett stort kontaktnät av kunniga människor. Den andra stora delen är kraven. Kraven från mig själv på att lyckas och göra tillräckligt bra saker. Jag vill inte göra forskning bara för att vara forskare, som ett vanligt kneg. Om jag ska fortsätta inom akademin så måste jag jobba med något som engagerar mig, som utmanar mig, som är roligt och belönande, som jag är / kan bli bra på. Om det inte är förstklassig forskning så är det inte värt det - den låga lönen, de långa timmarna, det engagemang man måste lägga ner för att ett labb ska överleva. Och går det att göra i Sverige? Jag vill hem till Sverige, eller iaf bort från USA. Det Amerikanska samhället skrämmer och äcklar mig och jag vill inte vara en del av det.

Men alternativet då, ett industrijobb i Sverige - finns det ens? Och krävs det där inte politik och engagemang för att lyckas? Och hur kommer det vara att inte själv ha kontrollen och samma självstyrande som jag har nu? Att en dag komma till jobbet och få veta att det projekt man jobbar med är nedlagt och det är bara att börja med något nytt.

Men jag känner också att jag borde fortsätta inom akademin, att jag skulle kunna lyckas, att jag har potential, att jag skulle kunna leda en grupp och göra bra forskning. Att det vore ett svek att inte försöka. Ett svek mot vad? Osäkert. Mänskligheten, den feministiska kampen, alla som ändå tror på mig och stöttar mig i detta. Mig själv, att jag inte tillåter mig själv att bli så bra som jag faktiskt kan.

Det finns också en trötthet, har tröttnat lite på detta ständiga kämpande. Alla dagar stretande mot nya kunskapsmål, lösa problem som jag inte har en aning om hur jag ska lösa. Ingen träningsvärk i hjärnan längre, mer en molande smärta som efter 3 raka maraton. Hur skulle det vara att arbeta mindre hjärnintensivt?

Att flytta långt bort

Den 15:e September förra året så tog vi en Taxi från Farsta till Arlanda med två stora väskor var, och sedan flyttade vi till Boston.

Svårare än så var det faktiskt inte. Struligare att flytta utan möbler givetvis, och vi begav oss till IKEA och köpte allt det viktigaste dag 2.

Dagarna, veckorna och månaderna innan flytten vet jag att jag igen och igen tänkte att jag borde tänka på denna Flytt, på hur det kändes, på hur det skulle bli. Men, vad skulle man egentligen tänka på då? Jag visste ju inte hur det skulle bli eller kännas, och sen var livet ganska uppfyllt av andra bestyr (sälja husgeråd, avsluta alla projekt och diverse disputationer bl.a.). Men sen en dag satt vi där på planet och jag tror jag grät en smula medan J sov. Första tiden här var tom, smutsig, spännande, strulig, frustrerande och abstrakt. Sen kom vardagen. Jobbet och vardagslivet som tar upp din tid och lullar dig till sömns. Och alla små skillnader och idiotiska saker som detta land bjuder på till trots, din vardag styr du som du vill och den ser i mycket ut som den gjort innan. Så att flytta hit var inte så mkt annorlunda mot att flytta från Dalarna till Linköping. Med till Linköping kom min bästa vän, med till Boston kom min man. Och jag har liknande känslor för Boston som jag har för Linköping - det här är min stad för ett par år! Vyn över Boston varje kväll när jag cyklar över Charles gör mig glad.

Det var enkelt att flytta över Atlanten, det är enkelt att starta en ny kula någon annanstans. Gör det bara.

Social kompetens.

Det handlar om att nätverka och därmed skapa nya kontakter, snappa upp ny kunskap och gemensamt med andra utveckla dina idéer. Sälja dina idéer till andra. Hur lär man sig det? Just nu känns det som den största anledningen till att jag inte kan stanna inom akademin och bilda min egen grupp.

Google gav mig en sida om tips för att förbättra min sociala kompetens, råden var:
Lyssna, Var intresserad, Babbla inte för mkt, Behandla andra som du vill bli behandlad och Ta inte åt dig all kritik. Låter snarare som tips för att bli en bra vän, men även där krävs väl ett aktivt initiativ och att du själv säger något som är intressant. Att tro att "behandla andra som du vill bli behandlad" funkar inom den professionella världen är rakt av en lögn - du måste ta åt dig, tuppa upp dig och kunna manipulera människor. Du kanske inte inser att det är det du gör, för du fick din "professionella sociala kompetens" med bröstmjölken. Självkänsla och självförtroende kanske det kallas, förmåga att tyda och leda människor är också en del. Du får inte en löneförhöjning enbart för att du förtjänar den, du måste påtala och bevisa att du förtjänar den.

Jag letar efter en kurs i ledarskap och professionell social kompetens, finns den? Helst riktad mot en hopplöst stereotypisk svensk person som gärna svarar på tilltal genom att dra in luft mellan läpparna.

Självdestruktiv light.

Har gjort mig av med många dåliga vanor och destruktiva beteenden under åren. Det som finns kvar är min avsaknad av nagelband - alltså min förmåga att totalt pilla sönder mina fingrar då jag är stressad eller frustrerad.

Mycket handkräm och plåster går åt just nu.