rambling på kvinnodagen

Tänk om det en dag skulle produceras filmer där en kvinna faktiskt kan vara en person, en människa utan eyeliner och korta kjolar, perfekt hy. En människa som blir skitig, sliten. Jaja, det har gjort sådana filmer, ett fåtal. Och den vackra kvinnan som klär ner sig, går upp i vikt och skippar sminket ska såklart få iaf en Oscarnominering, det är ju en sån troligt bedrift! Fastna på bild utan att vara perfekt. Det verkar som om den främsta kvalitén hos en skådespelerska är hennes utseende, det andra kan man ju fixa med klippning och övriga (manliga) skådespelare. Här nedan, en action/fantacy med kvinnliga huvudroller (Oh my!). I eyeliner, nätstrumpbyxor, raffset, godisklubba och råttsvansar. En fantasy, för 14åriga grabbar med ståfräs som älskar fladdrande minikjolar. Och alla andra äcklon, såklart.


Är kvinnor människor? En amerikansk inlägg i den feministiska debatten, så trevligt. På dagen idag dessutom, baby steps är ju iaf steg. Här i staterna är kvinnor horor om dom tycker att preventivmedel är en bra grej. Och innan en abort borde ju staten få idka övergrepp på dig, för du är bannemig inte värd mer än ett embryo kvinna! I linje med detta borde det bli förbjudet med manlig onanering, eller utlösning överhuvudtaget. 14 åringa pojkar som besudlar lakanen i sömnen förtjänar att buras in, det är ju miljoner efter miljoner halva barn i den satsen! Mannens kropp är onekligen felaktigt konstruerad, och strikta regler behövs i samhället för att rädda spermierna! Efter varje utlösning måste mannen titta på bilder av alla de foster som skulle ha kunnat bildats med de där spermierna.

En stålgrå bubbla

Det finns inte så mycket att säga. Jag jobbar. 4 pågående projekt, alla ska slutföras så mycket som möjligt innan jag flyttar hem, 3 av dom är i ganska tidigt skede. Som för att betona hur oavslutade mina projekt för närvarande är så jobbar jag samtidigt på en presentation att hålla inför potentiella grupper hemma i Sverige sista veckan i Mars. Jag har möten med tre grupper/gruppledare inbokade, och borde kanske träffa fler för det handlar ju om vart jag ska jobba om ett halvår. Som grädde på moset läser jag en kurs i computer science.

Det finns hur mycket som helst att säga om de dalar och toppar jag går igenom, hur forskningen är jättekul, hur frustrationen tar över, tankar inför framtiden, avsaknaden av mitt liv, etc etc.

Att alltid vara smutsig.

Detta teknikens u-land! Dagens hatobjekt - de fruktansvärda tvättmaskinerna. Om jag tvättar varje dag och tar det extralånga programmet med en extra sköljning kanske det tom går att få tvätten att se ren ut?

Källaren, där tvättmaskinen och torktumlaren står, är iaf damsugen nu. Innan var det som att tvätta sina kläder i svinhusets foderförråd, minus lukten. Damsuget av yours truly så klart. Numera städar vi lägenheten varje vecka, och jag trivs bra här. Men de fruktansvärda toppmatade tvättmaskinerna. Och damsugarna!

Raka rör!

Kroppen är ju helt fantastisk egentligen. Att alla dessa celler sitter ihop och gör allt dom ska, med viss variation, och får hela varelser att fungera. Kroppen, iaf min kropp jag - vet inte hur du upplever din, är också bra på att uppmärksamma dig om när du gör den illa. Stress gör mig sjuk (öroninflammation, tandinflammation, urinvägsinflammation, bölder, you name it) och jag har lärt mig att lyssna och kan trappa ner.

Tyvärr verkar min kropp inte gilla att jag äter sötsaker varje dag. En brownie och min mage skriker, brummar och spänner. Synd att min hjärna lever i förnekelse av detta och inte kan motstå de kakor, chokladbitar eller munkar som kollegor tar med sig till jobbet.

Bullshit

Få saker gör mig så arg som bullshit, och få saker är så vanligt, och också uppskattat av chefen, i mitt labb. Det här pompöst amerikanska, säga saker som låter så vackert så vackert, som jag skulle uppskatta i ett papper vi skriver ihop, men inte när vi som kollegor sitter och diskuterar vårt arbete. Håll käften om du inte vet vad du pratar om, brodera inte ut massa saker som inte har med saken att göra, var kort och koncis och håll dig till ämnet! Att få mitt projekt beskrivet för mig med termer och slutsatser som inte stämmer är pinsamt och får dig att se ut som en fjant. I mina ögon, alltså. I en grupp som består av 70% bullshitare kan jag inte gör annat än helt uppenbart visa mitt missnöje och ointresse. Men det går hem, det är det värsta. Bullshit är vägen till framgång. Jag kan inte förstå det, det är ju så himla enkelt att genomskåda! Alla vi andra, för labbet består till större delen av icke-bullshit, himlar med ögonen och fattar inte grejen.

Ganska högt upp på listan av orsaker till varför jag inte skulle kunna leva i USA.

numeriska metoder i/m matlab

Aldrig har min frustration varit större än när jag läste ovan nämnda kurs på LiTh. Jag fattade ingenting, ingen av oss fattade poängen, och inställningen från kursansvarige lärare (vilken människa, herregud) var att vi var dumma i huvudet. Fattade inte poängen med programmering, verklighetsanknytningen fanns inte. Jag satt ner 10 minuter med tentauppgiften, sen gick jag från rummet och har aldrig sett tillbaka.

(Tänk om jag kunde ta den kursen idag! Tänk om någon hade fått mig att inse att programmering inte var att ge datorn 1:or och 0:or i magiska kombinationer. Tänk om den gigantiska muren hade varit forcerad! Tänk om läraren hade insett vad våra förutsättningar var..)

Ibland befinner jag mig i situationer när känslan är snarlik, när frustrationen kokar över och inga utvägar finns i min begreppsvärld. Nu vet jag att det såsmåningom antingen kommer att ramla ner en pollett, eller så kommer jag på ett eller annat sätt ta mina första steg i ny och spännande terräng. En terräng med nya dimensioner, oväntad logik och helt annan kultur. Men inlärningskurvan är tyvärr oftast väldigt brant.