Kasten

Ena timmen förkrossad över hur livet kommer att se ut det närmaste året. Oöversiktligt mycket jobb, till viss del utan Johan, i New Haven, i en lägenhet med rumskompisar som om jag vore nitton, inte 31. Slitet detta kommer innebära, fysiskt, psykiskt. När jag mest av allt vill vara där jag hör hemma, där skogen finns nära, där jag kan läsa människor, där livet är värdigt och menat att vara gott. Där mina vänner och växande familj finns. Där mina bästa vän kommer finnas, han som jag är så van vid att ha nära, han som förstår mig utan att jag förklarar speciellt mycket, han som tänker som jag, som jag kan vara löjlig och barnslig med, som jag kan vara såhär ofantligt förälskad i utan att ens vara rädd.

Andra timmen peppad, inspirerad över det jobb jag ska utföra under kommande året, glad att jag får göra detta, inspirerad till att prestera mitt yttersta. Och yttersta kommer att krävas om jag ska ro detta iland.

Ljuset i slutet på tunneln, ett riktigt hem, ett liv på riktigt.

En försenad 30års kris..?

Undrar vad sjutton jag ska göra av mitt liv, vad det är jag kämpar för och om det är värt det. Samtidigt är varenda jävel gravid, gifter sig och köper hus. Fasen!!!

Åskbarometer?

Har sedan måndags dragits med en jobbig huvudvärk som bor strax innanför pannan. Vädret är varmt, tungt och fuktigt. Det verkar som om huvudvärk är något jag får dras med så snart det borde åska. Men inte 17 kommer det någon åska inte! Kanske imorgon här i NHV. Förhoppningsvis idag i Boston där det ska bli 29 grader. Hoppas det har lättat tills jag kommer hem ikväll.

Följderna av Irene

Ett stort vackert träd föll i koloniområdet i the Fens. Numera hukar man sig för att komma under. När jag gick förbi igår höll stackarna som har den ena lotten under det liggande trädet på att försöka röja upp. Klippte av små grenar etc. Men när ska någon ta bort trädet? Och, vem är denna någon? Med tanke på att det nu gått två veckor sedan stormen får mig att misstänka att ägarna till lotterna helt enkelt är ansvariga. Men vilken privatperson han lätt ta bort ett träd med en diameter på 1,2 meter?

Leveransen av vårt sekvenseringsdata blev även försenat. Uppenbarligen så fungerar deras pipeline extremt långsamt efter strömavbrottet. Körningar som tidigare tog timmar har nu rullat i två veckor och blir inte klart. Så vi väntar vidare..

Motsatsen till flow

Är inne i en tråkig trög och oinspirerad period. Det enda jag egentligen vill göra är träna, hårt och mycket. Antar att det tyder på att jag har ett rejält mått frustration och energi lagrad som jag inte gör av med.

Även fast jag gör saker, trevliga saker, roliga saker, konserter och fika med vänner så känns det likadant. Som om jag inte gör något, inte kommer framåt, bara duttar i allt. J jobbar mycket just nu, såklart, helgdagar som vardagar, och jag känner att jag också bör göra det. Så jag sitter här, men kommer ingenvart. Iaf inte snabbt nog. Lite analyser där, lite skriva där, dutt dutt. Lägenheten behöver städas, tvätten behöver tvättas, matlådor behöver lagas. Men jag har ingen lust att ta tag i det själv. Och jag behöver ju jobba. Behöver avsluta projekt, behöver få klart analyser. Men alla dessa error-meddelanden, alla dessa nedslående och oväntade resultat trycker ner mig ännu längre i anti-flow känsla. Hoppas att det vänder snart.

9 11

10 år sedan i en stad några mil från mig. Går inte att komma ifrån, här är mina tankar. Alla vi kommer ihåg vad vi gjorde den där eftermiddagen, när vi satte på TVn, hur vi satt kvar där. Den känsla som infann sig. Svårt att föreställa sig hur dessa händelser påverkade en av alla 10 miljoner människor i NY, eller USA. Människorna som såg detta med sina egna ögon. Att vara där, inte veta vad detta var, hur det skulle sluta, hur illa det skulle bli. Krigsscener. Oftast inget jag tänker på, och jag besöker NY utan att en sekund snudda vid tanken på 9 11. Men faktiskt orolig inför årsdagen imorgon.

Videon här är stark och innehåller många obehagliga scener.

Engelska

Babblar med ytterst lite svårighet engelska hela dagarna. Visst, det flyter inte problemfritt alltid och är beroende på ämne och sammanhang. Och har nog trots allt blivit bättre på det, även om jag inte märker det själv. Och slänger mig med lite uttryck som jag inte visste om innan.

Men när jag skriver på mitt manuskript nu så inser jag att min skrivna engelska inte har utvecklats överhuvudtaget. Skriver exakt likadant nu som i min avhandling eller de artiklar jag producerade på slutet av min KI-tid. Det enda som har ändrats är min förmåga att se att det låter extremt krystat, tradigt och långrandigt. Men vad kan jag göra åt det? Jag läser ändå ganska mycket vetenskapliga artiklar, men dom flesta forskare har ju inte engelska som modersmål och låter därmed som mig. Sen hittar man de här andra artiklarna och vill helst knycka meningar rakt av eftersom dom är sprängfyllda med pondus, fakta och smidighet. Själv skulle jag använda 4 meningar för att få ut samma sak och meningarna skulle efterlämna otydlighet och tvivel hos mina läsare. Usch!