Första gången jag tog tåget till New Haven så blev jag väldigt stressad. Stog där på perong 1 där tåget skulle gå, klockan var 06:13 och tåget ska gå 06:20. I högtalarna hör jag plötsligt:
"Final boarding call for regional train 95, final boarding call on track one"
Shit shit shit, finns det en till perong 1?! Inget tåg i sikte, de andra peronerna på perongen verkade inte nervösa alls. Är ju inte otänkbart att det finns perrong ett regional och perrong ett för långväga tåg. Korkat, men inte otänkbart. Står där och stampar lite nervöst. Igen hörs i högtalaren "This is the final boarding call for regional train number 95". !!
Och sen "Final boarding call for regional train 95, arriving on track one".
5 minuter senare anländer tåget.
Final boarding call innan tåget ens finns i närheten av stationen alltså. Smart.
Finns det en historia bakom det? Missar folk tåget om det inte ljuder ett "Final boarding call"? Nu vet jag iaf. Men dessa utrop gör mig fortfarande nervös.
tisdag 14 december 2010
tisdag 7 december 2010
Forskningsmiljö
Slogs idag av en stor skillnad mellan att arbeta här på Broad/Harvard/Yale mot i min gamla grupp hemma på KI. Och jomenvisst, de självklara skillnaderna är ju mängden pengar och koncentrationen av folk som gör häftiga saker här. Men det är inte det jag vill prata om nu.
Utan diskussionsklimatet. Jag skriver på en reviewartikel, och inser att jag inte en enda gång sedan jag kom hit har diskuterat teorierna kring det vi arbetar med, aldrig har fått den minsta inblick i hur de andra ser på uppkomsten av en komplex sjukdom, inte för 5 minuter har hört någon ifrågasätta det dom håller på med. Här finns drivet, diskussioner kring coola saker man kan göra och metoder som utvecklas i ljusets hastighet av dessa ubersmarta människor. Människor som hur lungt som helst kan babbla på och framställa sig som boss framför personer såsom Aviv, Rick och Brad (där jag ramlar tillbaka i den jävla Svenska jantepersonen). Jag har tidigare reagerat på att några av de stora projekten är taskigt skötta, helt enkelt för att de är för stora för en post doc att ta hand om (eftersom fler än 5 high shots är med), och de därmed inte blir tillyxade lite på en höft av personer som inte har riktig koll på vad dom sysslar med. Men nu tycker jag mig se en liknande en brist på reflektion på alla nivåer. Att fundera äver de riktigt stora frågorna är visst något som man gör på sin egen kammare om man har tid, kanske med sina närmaste vänner om de är forskare. Men oftast inte alls är jag rädd. Här finns det mängder av resurser och driv, men skyldigheten att göra något bra och genomtänkt då? Inte bara större populationer, mer sorterade celltyper och coolare tekniker.
Men sen kommer jag från en extremt diskussionsbenägen grupp på KI, där vi stirrade våra svagheter i ögonen mest hela tiden, och där jag utvecklade en väldigt stark kunskap och känsla för teorier bakom genetisk epidemiologi. Där alla metoder och idéer skrubbades ner till minsta beståndsdel och kritiskt tänkande var king.
Kanske detta som är den största anledningen till att jag inte riktigt förstår, eftertänksamhet är inte en dygd här. Att visa sina svagheter en svaghet, medan jag tycker det visar självinsikt.
Utan diskussionsklimatet. Jag skriver på en reviewartikel, och inser att jag inte en enda gång sedan jag kom hit har diskuterat teorierna kring det vi arbetar med, aldrig har fått den minsta inblick i hur de andra ser på uppkomsten av en komplex sjukdom, inte för 5 minuter har hört någon ifrågasätta det dom håller på med. Här finns drivet, diskussioner kring coola saker man kan göra och metoder som utvecklas i ljusets hastighet av dessa ubersmarta människor. Människor som hur lungt som helst kan babbla på och framställa sig som boss framför personer såsom Aviv, Rick och Brad (där jag ramlar tillbaka i den jävla Svenska jantepersonen). Jag har tidigare reagerat på att några av de stora projekten är taskigt skötta, helt enkelt för att de är för stora för en post doc att ta hand om (eftersom fler än 5 high shots är med), och de därmed inte blir tillyxade lite på en höft av personer som inte har riktig koll på vad dom sysslar med. Men nu tycker jag mig se en liknande en brist på reflektion på alla nivåer. Att fundera äver de riktigt stora frågorna är visst något som man gör på sin egen kammare om man har tid, kanske med sina närmaste vänner om de är forskare. Men oftast inte alls är jag rädd. Här finns det mängder av resurser och driv, men skyldigheten att göra något bra och genomtänkt då? Inte bara större populationer, mer sorterade celltyper och coolare tekniker.
Men sen kommer jag från en extremt diskussionsbenägen grupp på KI, där vi stirrade våra svagheter i ögonen mest hela tiden, och där jag utvecklade en väldigt stark kunskap och känsla för teorier bakom genetisk epidemiologi. Där alla metoder och idéer skrubbades ner till minsta beståndsdel och kritiskt tänkande var king.
Kanske detta som är den största anledningen till att jag inte riktigt förstår, eftertänksamhet är inte en dygd här. Att visa sina svagheter en svaghet, medan jag tycker det visar självinsikt.
onsdag 1 december 2010
Kontroll
Labbmöte avklarat.
Fick chefen (och andra) att inse att detta är svårt, och förhoppningsvis att det är därför det tar tid, ingen har gjort detta innan. Check.
Förmedla bilden att jag har kontroll över läget, att det är jag, eller jag och Chris, som faktiskt leder detta projekt och har koll. Check.
Förmedla att jag trots svårighetsgrad och komplikationer gör framsteg, att detta dataset kan ge oss extremt intressant information om hur T-celler fungerar. Check.
Pendlar emellanåt (varannan vecka) mellan Boston och New Haven, och har nu börjat kolla på boende i New Haven. Ett rum i en lägenhet någonstans. Skönt att det finns en plan, bossen är med på det, känns som om livet kan stabiliseras lite mer.
Bokat en resa hem till Sverige i Februari. Önskar mig gnistrande träd, vit snö överallt och blå himmel.
Holiday season är härligt! Thanksgiving middagen var jättetrevlig, det bakas för fullt och snart åker vi på skidsemester över jul, sen Orphan Christmas party hos C. Tror det blir en riktigt bra jul.
Ännu mer bollar i luften egentligen, men en positiv känsla. Framtidsplanerna klarnar lite, jag är optimistisk.
Tror dippen jag känt under de senaste månaderna är över.
Fick chefen (och andra) att inse att detta är svårt, och förhoppningsvis att det är därför det tar tid, ingen har gjort detta innan. Check.
Förmedla bilden att jag har kontroll över läget, att det är jag, eller jag och Chris, som faktiskt leder detta projekt och har koll. Check.
Förmedla att jag trots svårighetsgrad och komplikationer gör framsteg, att detta dataset kan ge oss extremt intressant information om hur T-celler fungerar. Check.
Pendlar emellanåt (varannan vecka) mellan Boston och New Haven, och har nu börjat kolla på boende i New Haven. Ett rum i en lägenhet någonstans. Skönt att det finns en plan, bossen är med på det, känns som om livet kan stabiliseras lite mer.
Bokat en resa hem till Sverige i Februari. Önskar mig gnistrande träd, vit snö överallt och blå himmel.
Holiday season är härligt! Thanksgiving middagen var jättetrevlig, det bakas för fullt och snart åker vi på skidsemester över jul, sen Orphan Christmas party hos C. Tror det blir en riktigt bra jul.
Ännu mer bollar i luften egentligen, men en positiv känsla. Framtidsplanerna klarnar lite, jag är optimistisk.
Tror dippen jag känt under de senaste månaderna är över.
torsdag 25 november 2010
Thanksgiving
Thanksgiving här i staterna, och jag sitter på tåget tillsammans med barnen som åker hem till mamma och pappa, åldringarna som ska till sina barn, alla för att fira USAs största helg. Ungefär som att sitta på tåget hem till Dalarna den 22 eller 23 december. Förutom att tåget inte alls är fullt, alla åker ju bil. Glad är ju jag iaf.
Imorgon ska vi fira hemma hos oss också, knytkalas var tanken, men vet inte om det är så många andra än jag och Johan som faktiskt kommer vara där och ha lagat något. Men kalkonen tinar och ska marineras ikväll, sötpotatisen är inhandlad och desserten planerad. Eftersom mitt labb har flyttat till Yale och många faktiskt själva är amerikaner så är det inte så många som kunde komma till oss, och inte så många att bjuda. Gör mig lite nedstämd, att det inte finns så många personer i mitt liv här. Inte så många som jag känner att jag vill umgås mycket med heller. Fattigt liksom. Och då känns längtan efter mina människor hemma ännu starkare, efter att faktiskt ha ett liv. Mitt sociala handikapp har alltid gjort mig lite fattig på människor, men hemma finns de som har känt mig i flera år. Min familj och barndomvänner, s.k. gamla kollegor som jag bankat min hjärna mot otaliga gånger. Ett liv. Och nu är det Holiday season, alla reser till sin familj, umgås med kära. Jag har labbmöte på måndag och måste visa upp något riktigt. Distributionenerna ser suspekta ut, inga lysande stjärnresultat att plocka upp och göra en story av. Utan bankar skallen mot teoretisk statistik istället. Har sagt till Mentorn att jag bara planerat att stanna i USA i två år till. 4 år till hade varit bra för min karriär, men jag vill inte mer. Jag måste väl vara rädd om mitt hjärta också? Hemma i Stockholm har en ny medlem födds in i familjen, min bästa vän går igenom en väldigt jobbig period, och jag är på fel ställe. Dom fattas mig. Allt detta påverkar mig just nu. Vad är viktigt i livet egentligen?
onsdag 24 november 2010
Leta pengar.
Mitt stipendie från Vetenskapsrådet tar slut vid årsskiftet 2011-2012, det är bara ca 13 månader kvar vid det här laget alltså. Två år är alles för kort för en post doc, och jag måste börja se mig om efter ytterligare finansiering. Tips mottages tacksamt...
fredag 19 november 2010
Dagdrömmer.
Tänker mig att jag sitter vid köksbordet hemma på farmen. Antingen läser jag en pocketbok jag hittat i en papperspåse någonstans, Falukuriren eller Land. Bär mina gamla Gagnefs IFs träningsbraller som har nummer 2 på ena låret, dom som fortfarande bor hemma i garderoben i rummet jag brukar sova i. Det är fredag morgon och jag är hemma och hälsar på och ska stanna över helgen. Mamma och Pappa jobbar, men Paps borde snart komma in och äta lunch. Hela dagen är oplanerad, och jag har inget jag egentligen borde göra. En promenad runt broarna kanske? Ta en sväng till Malin på eftermiddagen och sitta i deras soffa, dricka te och äta godis, kanske baka en kladdkaka eller poppa popcorn. Förundras över att sonen fortsätter växa och livet förändras, vara avundsjuk på huset dom bor i, trädgården, byn, livet. Cykla tillbaka till farmen och laga mat med mamma som vaknat från sin eftermiddagslur, fisk i äggsås med kokt potatis. Ligga i soffan och kolla på Reality channel, eller om man har otur - golf. Prata lite strunt och tycka det är konstigt att det aldrig går någon film som man vill se på deras filmkanaler. Somna och veta att dagen imorgon också kommer att vara lugn, man kanske skulle ta och baka något.
Vore det inte underbart?
Vore det inte underbart?
onsdag 17 november 2010
På efterkälken.
Det har varit en intensiv period på sistone med mängder av besökare hemifrån Sverige. Otroligt trevligt såklart, men allt annat har hamnat (ännu mer) på efterkälken.
Jag multitaskar fortfarande och försöker desperat att bli klar med analyserna. Har varit här i över ett år redan, och har ännu inte producerat resultat som vi faktiskt ska använda i en publikation. Finns flertalet ursäkter för detta (datat var inte klart förens i somras, ändrade direktiv, etc), men i slutändan så är det ju ändå dåligt. Jag har lärt mig extremt mycket, vetenskapligt, praktiskt, politiskt, men måste få ut en publikation snart. När jag väl producerat resultat ska det ju även följas upp och valideras i labbet.
Brottas även fortfarande med vart jag vill ta min karriär. Har ett år i sverige betalt iom mitt stipendie från Vetenskapsrådet, och det vore ju dumt att låta de pengarna ruttna bort. Men vad vill jag egentligen?
Brottas även med idiotiska problem i byråkratin här, all service fungerar extremt dåligt och även det får mig att längta hem. Men kanske är lika jobbigt som utlänning i Sverige, jag vet inte.
Jag multitaskar fortfarande och försöker desperat att bli klar med analyserna. Har varit här i över ett år redan, och har ännu inte producerat resultat som vi faktiskt ska använda i en publikation. Finns flertalet ursäkter för detta (datat var inte klart förens i somras, ändrade direktiv, etc), men i slutändan så är det ju ändå dåligt. Jag har lärt mig extremt mycket, vetenskapligt, praktiskt, politiskt, men måste få ut en publikation snart. När jag väl producerat resultat ska det ju även följas upp och valideras i labbet.
Brottas även fortfarande med vart jag vill ta min karriär. Har ett år i sverige betalt iom mitt stipendie från Vetenskapsrådet, och det vore ju dumt att låta de pengarna ruttna bort. Men vad vill jag egentligen?
Brottas även med idiotiska problem i byråkratin här, all service fungerar extremt dåligt och även det får mig att längta hem. Men kanske är lika jobbigt som utlänning i Sverige, jag vet inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)