chown

Att av misstag ändra ägaren till alla filerna på sin egen dator är inte en bra ide.

Men uppenbarligen lätt att rätta till, när man väl inser vad som hade hänt.

När slutade folk sitta på toaletten och läsa?

Alla i min familj, många vänner, gamla pojkvänner, många var vi som tog med oss en bok in på toaletten. Och så satt man där och läste. Alles för länge alles för ofta, men ringformad rumpa som resultat. Men det var självklart, boken skulle med.

Men inte numera.

Idag ter det sig som en omöjlighet, aldrig att jag skulle ta med mig en bok. Varför skulle jag göra det, det är ju helt absurt! Och jag är också övertygad om att ingen annan heller sitter därinne och läser. Sure sure, folk surfar lite på sin smartphone och så kanske. Själv läser jag, i avsaknaden av smartphone, på innehållsförteckningar. Men bara så länge som behövs för att få själva behovet uträttat, sen drar jag. Att räka sitta 30 minuter på dass känns som en omöjlighet. Hade vi förstoppning hela bunten på 80 och 90-talet?

Så, är det jag som bara blivit en stressad tok som inte längre kan tillåta sig att sitta 30 minuter på muggen? (Men varför sitta där av alla ställen till och börja med!?) Eller var det aldrig så att alla tog med sig boken förr i tin?

En morbid unge

Jag gillade att rita när jag var liten. Allt möjligt ritades av, och jag var ganska duktig. Men nu när jag tänker tillbaka så minns jag att det fanns två teckningar som jag ritade om och om igen. Hur ofta vet jag inte, oftast ritade jag nog annat. Men motiven är värda lite reflektering.

Teckning 1: Flygplanet.
Längst upp i teckningen, bland molnen, finns ett flygplan. Något har gått fel med flygningen och människor måste hoppa ut. Men istället för att hoppa så hänger sig den första personen fast i flygplanskroppen men båda armarna. Nästa person jag ritar dit gör samma sak, och efter ett tag måste människorna hänga i fötterna av de personer som redan hänger där. Slutresultatet är ett rutnät av streckgubbar som hänger under ett flygplan, där bildytan som människorna tar upp är mer än dubbelt så stor som själva flygplanet.

Teckning 2:
Det mesta av bilden är en vertikal genomskärning av marken, och man ser en stor grop högst upp, och sedan mindre tunnlar och smågrottor som vindlar sig längre och längre ner i marken. Längst ner finns en större hålighet. I den stora håligheten droppar det ner blod. Blodet runner ner genom tunnlarna. Över gropen, ovan marknivå, har en person precis blivit avrättad, blodet droppar ner i gropen som är halvfull av blod. I en hög brevid gropen ligger en hel hög av lik. Tömda på blod.

Förutom att jag hade lite dålig koll på det här med kommunicerande kärl så måste jag nog säga att jag är lite orolig över den psykiska hälsan hos den 8åriga jag.

Ryckningar och svartkonst

Har ryckningar i ögonlocket efter för lite sömn (korrelationen är nästan total) och läser ett blogginlägg om den svartkonst som ingår i cellbiologi-fältet. Det första sjukt störande, det andra roligt.

Äckliga Boel

Inspirerad av Karin, här är Googles bild av mig:

Boel är på krigsstigen!
Boel är utbildad i textil på Högskolan i Borås och har ritat mönster till tyger.
Boel är föreståndare för forskningsprojektet Bridging the Gaps och adjungerad professor vid The Jönköping Academy for Improvement of Health and Welfare.
Boel är certifierad coach
Boel är på besök
Boel är ganska äcklig
Boel är utbildad handledare i fredlig beröring,mindfulness och livssamtal för barn

Analys och kommentar:
Krigsstigen javist! Efter (delvis) kraschat projekt och kommunikationssvårigheter.
Just nu på besök i New Haven, och definitivt forskare om än inte adjungerad professor. Hade jag kunnat vara textil designer i ett annat liv? Inte omöjligt, och börjat nu sakna min symaskin. Äcklig.. kan jag kanske vara ibland. Men det är inget jag coachar om.