Dagens i-landsproblem

Hämtade ut lite saker från apoteket idag. Lite läkemedel, mycket förpackning. Detta är nästan allt överblivet material från mina p-piller: brun ytterpåse, vit mindre påse, stor receptlappsgrej (ihopvikt letter size) och sedan är varje liten p-piller karta i sin egen stadiga hårdplast förpackning. Helt sjukt. Jag hade tur och får hämta ut hela tre månader i taget, sedan måste jag ringa in och få dem att skriva ut tre månader till och sedan hämta ut detta. Har hört att många måste gå igenom proceduren varje månad.

Sex säljer?

Linus Fremin skriver idag om hur kvinnliga popartister i väldigt stor utsträckning sjunger om sex. Min tanke har länge varit lite tvärt om, att många popartister idag har videor där kroppen exponeras och visas upp i förföriska poser, men där texterna ofta håller sig borta från riktigt sex (och där många amerikanska artister dessutom gör en grej av att dom minsann är oskulder och rena ända in i själen..). Men r’n'b kvinnorna har med ökad intensitet levererat musik och videor där allt osar sex, där skinkorna gärna ska visas och brösten dallra i takt med beatsen. Men behövs det verkligen? En av anledningarna till att Robyn är så fantastisk är att hon inte poserar med särade läppar, djup urringning och putande rumpa, utan levererar sin musik med hela själen och kroppen utan att sälja ut sig. Därmed kan hon även sjunga om sex, och det fungerar, det är kul, det har glimten i ögat. För mig var droppen Rihannas video med Eminem, där han rappar i dunkelt ljud och dova färger i ett sädesfält med vanliga kläder, medans Rihanna står i trosor och BH och öppen skinjacka, hårdsminkad framför ett brinnande hus. Varför?

Let the Holiday season commence!

Första dagen på Thanksgivingveckan, start på holiday season. Visste ni att Thanksgiving är den största helgdagen här i staterna? Slår julen med hästlängder, gatorna är öde och alla studenter åker hem.

Imorgon kommer en kär vän från Svea rike på besök. Och vilken tajming! Thanksgiving, black friday och dagar där vi faktiskt kommer vara lediga. Igår köpte vi kalkonen, pekannötterna är redan inköpta liksom cranberries. I år ska det till och med bli stuffing i vår kalkon! Amerikaniserade så det förslår. 40 dagar kvar av året (J har nedräkning), 40 dagar tills vi flyttar från Boston, 40 dagar där vi ska äta kalkon, peakan pie, apple pie, julgodis, lussebullar, pepparkakor, vörtbröd, köttbullar, apelsiner. J gjorde glögg i lördags, så nu står två flaskor i kylen. Veckan ska spenderas med shopping, vindrickning, glöggdrickning, kakätning, thanksgiving, pratfest! Och lite kultur också. Pepp på det!

Att vara vacker

Varför bryr vi oss så mycket?
Varför är en kvinnas främsta egenskap hennes utseende? Men, så är det väl inte längre..? Gratuleras män fortfarande för att dom har en vacker fru? Tittade just klart på Twin peaks serien som jag inte sett tidigare, och trots att det abrupa och otillfredställande slutet lämnade lite sur smak, så gav andra delar av serien sura uppstötningar. Där alla kvinnor enbart uppskattas och är attraktiva som partners för att dom är så vackra. Det var de enda kommentarerna som gavs, till kvinnor och män emellan när dom pratade om sina kvinnor. Det är så gammalt, malätet och nedvärderande för alla inblandade. Fick en gång frågan om jag skulle välja utseende eller smarthet, och jag är helt på det klara med att mitt svar är min hjärna. Idag är det ett självklart svar, trots de svackor jag har. Men som tonåring, eller som spinkigt barn i lekis som tyckte hon var för tjock? Antagligen inte. Och det är ju helt sjukt.

Den här videon är helt abnormt stark. Se den, och begrunda. Vilka kvalitéer är viktigast hos dina vänner och dina barn? Fokusera på dem. Visa vad som är viktigt!

Videon hittade jag hos Lady Dahmer, läs hennes inlägg också. Fasiken, läs det mesta hon skriver!

Keeps the doctor away?

Obekvämt skal

Vissa dagar är jag bara obekväm i mig själv, rent fysiskt. Så himla onödigt egentligen, att reagera på att jeansen inte sitter så snyggt över rumpan längre, att tröjan inte faller så fint, att håret år för långt och odefinierat. Idag lyckades jag även ta på mig en tröja med flottfläckar på magen. Min kropp funkar ju, den fungerar alles finfint, jag är rätt stark, jag är frisk.

Pendlar mellan två stadier. Dels att tycka att det är så himla onödigt och slöseri med tid att haka upp mig på min kropp. De där fåtal kilon jag vill gå ner, den där kampen jag vill utkämpa mot gravitationen och åldrandet. För det är inget större fel på mig! Och det går att klä sig snyggt, hitta kläder som passar till den här kroppen jag har, uppskatta de höfter och den midja jag har, visa att det rockar det också. Andra gånger känns det så otroligt onödigt att inte bara skärpa sig, gå ner de där två kilona, träna så mkt som jag egentligen vill göra och sluta äta massa gotte. Det är ju egentligen inte så mkt förändringar jag behöver göra, men jag skulle vara snyggare, och dessutom skulle mina kläder passa igen. Onödigt att liksom inte bara fixa det. Den här obekvämheten, som jag känner idag bland annat, tar alles för mycket energi. Jag har så otroligt mycket bättre och intressantare saker att göra.

Och så regnar det också.

Dåligt med träning, inte det bästa födointaget och ett lass stress. Summa summarum inte en alles glad Boel idag.

Min rutin här i NHV verkar vara att gå upp och duscha, och sedan äta havregrynsgröten framför datorn: DN, lite bloggar med sedan jobb. Dröjer kvar hemma och dricker upp teet för att hinna med ett par steg av analysen. Går till jobbet, är kvar tills 18, typ. Går hem, äter något framför datorn, äter en obscen mängd popcorn, jobbar till 23.

Trött.

Tidens olidliga hastighet.

Femtonde freaking November! Visst att tiden går fortare och fortare när man blir äldre, men det här är absurt. Om 1,5 månader åker vi hem till Sthlm, J flyttar hem och jag bara besöker. 1,5 månad, sen är vår gemensamma USA-vistelse över. Det är sorgligt och tungt.

Men jag hoppas att tiden efter detta, efter att jag flyttat hem också, blir annorlunda. Jag har insett att jag aldrig landar, aldrig slappnar av, aldrig njuter av nuet - något som jag egentligen brukar vara bra på. Vi har haft många besökare här, ska hinna med två till innan vi flyttar, men jag är aldrig riktigt där. Tragiskt att ha familj och bästa vänner på besök och alltid vara någon annanstans i tankarna, alltid vara stressad. Faktiskt inte kunna uppskatta det. Jobba mycket kommer jag och vill jag göra, men utan balans och andra höjdpunkter som går igenom blir det ganska värdelöst.

Mina sista månader i USA kommer bli än mer jobbfokuserade, blir enkelt så här i New Haven i avsaknad av J. Det är ju positivt, eftersom jag har så mkt att göra, men så himla negativt. Men saker rör iaf på sig jobbmässigt, det är dax att göra det värt det och faktiskt få ut något av detta förutom "upplevelsen".

Iaf till öronen.

Planerar projekt och frågeställningar. Riktigt roligt, och kul kollegor att arbeta med. Men undrar hur djupt vatten jag slänger ut mig på. Öppet hav kanske. Men mitt default för att hantera det är, som alltid numera, total förnekelse och ta problemen som dom kommer, i mindre tuggor. Kanske inte kommer bli speciellt svårt alls - men det gäller att inte fördjupa sig i, eller ens tänka tankarna, om hur djupt vatten jag befinner mig på.

Men också, så himla kul!

Bra låt

Programmerade för att motarbeta mig!

Allvarligt, det finns inte ett enda program i denna bioinformatik/biostatik/whatever vars utvecklare jag inte varit i kontakt med. Alla utvecklares mardröm: Boel! Eller dröm, om man brinner för att ständigt utveckla sitt program. Men de allra flesta fick ju, som oss alla andra, lov att lösa ett problem och har egentligen ingen vinning i att hjälpa mig. Men jajajaja, alla är oftast ofantligt hjälpsamma och det är fantastiskt underbart att dom alla finns och att programmen finns och så vidare och vidare.

Men varför får jag alltid konstiga resultat? Varför hittar världens bästa caller osannolika indels i mitt data, varför får jag en avstånd mellan reads i storleksordningen 200 000 baser, varför ger min pileup av baser upphov till den konstiga annoteringen, varför tar det där steget som ska vara så jädra snabbt 183 timmar för mig, varför vill jag veta alla möjliga och omöjliga detaljer om allt allt allt? Men, inte ens när jag kör allt i default funkar det ju som det ska. Varför är det aldrig enkelt!?!

En tugga i taget.

Om två månader flyttar vi från Boston. Olikt andra flyttar jag gjort, kanske för att det alltid varit tillfälligt här, så att flytta är bara logiskt. Känns dock tråkigt att jag inte kommer flytta hem än, att det ännu finns så mycket att göra klart. Faktiskt leverera, faktiskt genomföra och slutföra. Har lagt i en högre växel, och hoppas hålla den uppe i det nätta året som är kvar. Men tankarna finns i framtiden, i möjligheterna och ovissheten. Funderingarna på vilka frågor jag vill besvara, vilka jag vill jobba med, vilka personer har liknande tankar, vilka verktyg jag framför allt tror mig kommer använda. Idéerna blir skarpare, byggs på, slipas. Men ännu en grå massa, där mycket av osäkerheten beror på bristen av kunskap om vilka resurser som finns, hur möjligheterna ser ut, vad andra jobbar med, hur det skulle fungera politiskt. Men att arbeta fram en plan, en del initiala projekt, klura ut svagheter och styrkor, faktiskt ha det på fötterna när i vinter pratar med folk hemma i Stockholm borde vara en styrka.

Löjligt billigt.

Jag reser mellan Boston och New Haven regelbundet, och allt oftare. Numera reser jag med ett bussbolag, megabus, och för varje resa betalar jag den löjligt låga summan $1. Hur går det ens ihop!?

Jag reser förvisso på Måndagar och Onsdagar oftast, inte Fredagar och Söndagar. Men iaf! Skillnaden mot Amtrak, tåget, är $36 per resa, minst. Och på bussen finns internet som oftast fungerar, medans Amtrak inte har internet. Nämnde jag att bussen och tåget dessutom tar lika lång tid?

Jag kan ju ge upp att klaga på att resa är dyrt i det här landet iaf.