Ett kort uppehåll

En mellanstadieskola i Dalarna ett av de första åren på 1990-talet, en liten kille säger en skämtsam kommentar:
"..och svettades som Judarna i gaskammaren".
Läraren blir ARG och skäller ut honom efter noter, och iaf jag förstod inte vad som hände, vad som hade sagts eller varför vår lärare blev så arg. Som så mycket annat i den åldern hände det liksom i periferin utan att man förstod orsak och verkan. Och vid denna tidpunkt visste jag inte vilka gaskammare som 'skämtet' syftade på. Minnet av händelsen är ju bara en skärva dessutom, en skärva som lever kvar i mitt minne eftersom reaktionen blev så stark.

Såhär över 20 år senare är jag väldigt glad över den starka reaktionen. Så många vuxna som inte vågar/kan/bemödar sig att faktiskt visa vad som inte är acceptabelt beteende. Och den 11-årige killen hade ju inte kommit på den snärtiga kommentaren själv. Det fanns i min by alltså familjer där man drog Jude-skämt? Tanken är mig så främmande och smärtsam.

Drog mig till minnes denna historia när jag började läsa Göran Rosenbergs bok 'Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz'. Har ännu bara läst ca 50 sidor men kan starkt starkt rekommendera den. En barndomsmemoar, om de skärvor av sina föräldrars liv som Göran mödosamt har grävt fram eftersom dom aldrig pratade om det. Och livet i gethot i Lodz beskrivet så att det faktiskt går fram. Inte enbart de fasansfulla bilderna på lik som skopas upp av traktorer som inte går att förstå eller kan bli verkliga. Utan beskrivet utifrån barnets perspektiv, barnet som växte upp och försöker förstå vad föräldrarna gick igenom.

Tandställning och.. nya matvanor?

Efter flera års funderingar och obehag gick jag till tandregleraren. Två av mina tänder i överkäken saknas, och till följd av detta har min överkäke under åren krymp ihop, och gluggarna blivit mindre. Vilken jag var ganska glad för till för några år sedan när jag insåg att jag börjat korsbita. Därmed slipar jag ner mina framtänder varje gång jag biter ihop. Så vad gör man åt det? Jo, antingen gör man ingenting, eller så blir det hela kittet: Räls i över och underkäken i 2,5 år och sedan två tandprotester för de gaddar som saknas.

Idag satte jag in rälsen. Nu börjar två och ett halvt år utan att äta hårda eller sega saker, inge godis, inge nötter, inge popcorn, inge äpple och inge knäckebröd. Helst inte äta curry, ketchup, tomatsoppa eller gurkmeja då det missfärgar gummiringarna som fäster ståltråden i tandfästerna på överkäken. Första halvtimmen läspade jag, men det gick över tack och lov.

Så hej tonåren #2!

Idag gör kroppen ont.

När låt nummer två drog igång, det första tunga, med benböj och så hård rock som jag någonsin hört på sats där basen mullrade genom kroppen. Då tårades mina ögon och bröstet snörptes ihop. Herregud så skönt det är att ta i ordentligt! Jag har saknat det.

De som vill

Jag är så trött på att höra att det är svårt, att vi är ljusår från att kunna göra det eller det. Varför kan vi inte spåna om HUR vi kan göra det?! I min erfarenhet en väldigt svensk företeelse inom forskning, att anta att vi inte kan lösa stora hinder och komma framåt. Att anta att det är alles för krångligt. Alles för svårt för oss eller mig. Frak it säger jag. Jag är här för att lösa problem, jag är här för att genomföra något, göra något betydelsefullt. Ja, klart det kommer vara svårt men att skratta åt hur svårt det är och inte försöka knäcka nötterna tar oss ingenstans. Vart är de andra som vill övervinna svårigheterna med mig? Det kommer bli skitigt och svårt, men här vill jag inte stå och stampa.

Jag skulle lätt kunna vara ledig i tre månader från och med nu och fylla tiden med viktigt och intressant och roligt. Förvandla lotten till en fantastisk trädgård, fixa rabatten framför huset, baka, renovera köket, renovera kontoret, bada och paddla och grilla, åka till linkan och gagnef. Vara på Ekerö och bjuda hem folk, baka med syskonbarnen, etc etc etc. Hade vart fantastiskt skönt och roligt.

Egenskaper för att klara arbetsbördan

Vid min disputationsmiddag höll min Far ett tal där han sa att jag kanske ärvt hans sunda bonnförnuft. Och ja, det är en av mina större styrkor - lösa problem, vara logisk. Det jag även försöker ta till mig är hans sätt att lugnt och metodiskt ta mig an problemen och uppgifterna som ligger på hög. Inte stressa, inte tänka på nästa steg, utan metodiskt genomföra allt steg för steg. En tugga på elefanten i taget. 

För högarna är stora. Många projekt, mycket som väntar, långa processer och problem utan uttänkt lösning i nuläget. Finns inga mallar eller SOPar i detta arbete, vilket är både glädjen och frustrationen i detta jobb. Jag tror dyrt och heligt att nyckeln till ett fridsamt liv och en värdefull fritid, och ett produktivt arbete, ligger i att inte överväldigas av detta. Att glädjas över lösta problem, men inte plågas av de som väntar. Enkel tanke, jädrigt svårt i praktiken.   

privilegierat sur

En sån där dag när det kryper av obehag, och livet liksom skaver i detaljerna. Frustration och otålighet och inte ett enda roligt pass på SATS (tröttnat på SATS!) och vänder hem med träningskläderna oanvända i ryggan. Skickat in ännu en ansökan om pengar till bra projekt, jättebra tyckte jag ju nyss, men idag tröga och inte alls, och kommer det att faktiskt bli av. Undrar vart jag är på väg och varför. En dag då ett träningspass hade passat kroppen, men där lufttrycket eller vad det nu är som trycker på skallen gör mig låg och irro och helt enkelt sur. Bortskämda jag.