Dan före dan före resedagen

Imorgon är det fredag, min sista dag här i New Haven. Lämnar ett labb som just håller på att bli riktigt bra, kollegor som jag skulle kunna arbeta väldigt bra med, en chef jag kommer sakna. Lämnar mitt i en väldigt analys-intensiv period, något som jag kommer spendera mycket av de närmaste månaderna med att försöka slutföra. Lämnar utan att ha gjort ens hälften av vad jag trodde när det kommer till både arbete och privat, precis som förväntat då kanske. Lämnar efter en lunchrast idag som bestod av en resa till West Haven och Stowes seafood, komplett md en sväng till stranden.

Annars: Städar, paketerar, slänger och ger bort. AFK och inte. Drömmer om att springa långt och mycket. Hoppas hjärnverksamheten lugnar ner sig lite snart.

Att säga Hejdå

Nu har det börjat. Kollegor och vänner åker på semester, och när dom kommer tillbaka i September har jag flyttat hem. Har inte hunnit lära känna dom så bra som jag velat, och vet inte när vi kommer ses igen. Hoppas vi kommer ses igen!

Längtan och rädslan

Livet har tett sig som på paus, visst gör jag mycket, lär mig mycket, saker händer. Men mitt liv, det jag vill på det personliga planer har legat som i träda. Tre år har gått sen jag flyttade från Stockholm, år jag inte vill vara utan, men också år som inte ter sig som speciellt lyckliga. Lite för många kompromisser om vår livskvalité, besvikelser har kommit lite för ofta, lekfullheten har inte fått spela fritt, sociala sammanhang har varit mindre avslappnade än eftersträvat. Mina förväntningar på livet hemma extrema, kanske. Aldrig har jag längtat så mycket. Och nu, äntligen, ska livet faktiskt börja på nytt. Ett liv där det går att planera och se framåt. Bygga den där stabiliteten, tryggheten, hemmet, livet, sammanhanget.

Närmar mig det nya med stormsteg, och är rädd för krocken. Rädd för att något annat ska komma i vägen. Rädd för att planet ska krascha. När blev jag såhär blödig? Kommer grina hela resan hem. Om mindre än tre veckor landar jag hemma. 

Varför är det aldrig enkelt?

23 arbetsdagar kvar och adrenalinet skjuter emellanåt i höjden. Använder en funktion i R för att simulera multivariata normalfödelade värden och resultaten ser kaiko ut. Varför? Kan inte iaf standardfunktioner i R fungera för mig?! Så, nu blir det algebra och matrixmultiplicering, covarians och annat kul för hela slanten.

Inspiration och frisk luft

Spelade fotbollsturnering i helgen. Många timmar med frisk luft och fysiskt aktivitet är underbart. Mina ben, som aldrig kommer vinna en skönhetstävling, fick sig ett par blåmärken till, men nu har dom ju iaf färg på sig. 

Ska absolut försöka hitta ett lag hemma i stockholm, är så glad att jag återupptäckt fotbollen och insett att speciellt dålig är jag ju inte. Denna turnering var enbart för damlag med "över 30" och "över 40" divisioner. Många som spelade var över 50 och jag blev så himla inspirerad. Har aldrig ens tänkt på möjligheten att spela fotboll om 20 år! Men varför inte. Om kroppen håller så kan jag inte tänka mig ngt roligare att göra för att hålla formen. Skulle ju vara roligt om det fanns andra gamlingar att spela med dock, tror att det kan göra ont att möta en 30åring när jag är 55.

He can do it!

Sprider propaganda på jobbet. Vi får se hur länge den får vara kvar. Kanska lätt att spåra till mig givet att det finns svensk text på den dock..

36 dagar!

Nu är det inte långt kvar alls tills jag landar på Arlanda. Allt centrerat kring jobbet, såklart. Crunch-time deluxe. Ingen tid att känna efter, ljuset i tunneln finns där.