Vad jag borde säga

När någon slänger några CEL filer åt mitt håll och tycker det är självklart att jag ska analysera (skiten):
"Could I read the study plan first?"

För det finns aldrig en strukturerad plan. Vad är egentligen frågan liksom? Och hur kan folk förvänta sig extraordinära resultat från tre microarrays från tre olika fenotyper utan biologiska replikat? Dont waste good thoughts on crappy data.

När jag får veta om ett möte en dag eller några timmar innan mötet ska ske:
"Could I have a look at the agenda please?"

För alla dessa möten är oftast totalt ostrukturerade, och i 9 fall av 10 så är det mina resultat som ska diskuteras. Alltså jag som plötsligt ska hålla en presentation. Av den enkla anledningen att det är jag i denna samling av människor som faktiskt arbetar med datat. Men fortfarande har ingen vett nog att inkludera mig i planeringen av mötet.

Ordning och Reda i vår värld

Ser bilderna från Japan av städer som numer bara är bråte och skräp. Tillhörigheter som tidigare var snyggt ihopvikta och staplade i skåp och hyllor är numera buckliga, smutsiga och borta. Människorna i ett av världens mest välordnade och prydliga land köar nu för att få vatten till sitt te, och en filt för att skydda sig i minusgraderna. Detta var en extrem jordbävning, och konsekvenserna är stora även för människor som bor 25 mil från de svåraste områdena. Jodtabletterna är slut, dom flesta har hållt sig inomhus, använder ansiktsmask, vattnet bär spår av radioaktivitet. Min kollega Hiro, som flyttade tillbaka till Japan i somras, meddelar att nu börjar vanliga TV-program sändas igen men McDonalds serverar inga pommes eftersom leveranserna inte kommer fram.

Går här hemma och fejar lite, det är mysigt och avslappnande. Rena ytor, diskbänkar och matbord, och undanplockade saker ger en bild av ett fint välbonat hem. Men hur lätt denna inbillade ordning och reda skulle kunna brytas. Varför tycker vi så mycket om denna fasad? Lägenheten är ren när saker ligger på ett visst ställe och smutsen är uppsamlad och undangömd. Skulle krävas så lite för att förstöra bilden, denna trygghet vi människor skapar omkring oss.

Faktisk hjärnverksamhet

Jag har spenderat så mycket av min tid här med att tugga, tugga, tugga. Analysera analysera, kolla på det ena, kolla på det andra, formatera filer, få helt ogenomtänkt input och instruktioner från medarbetare, börja kolla på något nytt, ta några varv till i ekorrhjulet. Missförstå mig rätt, jag har lärt mig enormt mycket, men det har inte varit givande. Det har varit "Lösa praktiska problem" - hur alignar vi reads bäst, hur rensar vi bort dåliga reads och identical reads, hur skapas en bra annoteringsfil, hur skulle man kunna kolla på RNA editing, hur kollar vi på homologi mellan arter, vad är definitionen på en ny gen, etc etc. Praktiskt tugg tugg tugg.

Men nu äntligen arbetar jag verkligen. Preliminära resultat som bearbetas. Frågor som finslipas. Skisser för nästa steg, bearbetning, nya analyser, närmare svaret för varje steg. Steg jag tar, planer jag utformat, resultat som tar oss framåt. Det här är forskning. Det här älskar jag.

Äntligen.

Trygghet.

Ännu mer balans. Träningen börjar fungera, stressen äter inte upp mig, gillar mycket just nu.

Tänker på hur alla små saker påverkar en. Hur en stressad hjärna kan stänga in sig i ett litet hörn och se på när kroppen bryts ner. Hur alla obetydliga små grejer tillsammans gör mig ensam, sliten, osocial, osmart. Och lättnaden när förbannelsen bryts och det inte längre är plågsamt jobbigt att ta kontakt med människor, när bakslagen på jobbet inte tar så hårt, när smulorna på golvet inte känns som ännu ett misslyckande. Hjärnan är ett underligt organ, och destruktiva tankemönster är så extremt onödiga. Hur gör man sig av med dem?

Balans

Var hemma i Stockholm för två veckor sedan. Inför resan såg jag fram emot att bl.a. diskutera min jobbrelaterade stress och ångest med mina gamla kollegor. Träffade Iza efter halva veckan och insåg med glädje och förvåning att ångesten visst inte var så stark, samt att inspirationen fanns där. Ledig tid utan måsten med familj och vänner gör verkligen underverk.

Tillbaka i jobbet nu. Många deadlines och oförstående medarbetare. Alla måsten. Men lugnare i själen. Tänker på mina planer för framtiden med optimism och inspiration.

Men nu som alltid, skrikpanik över att saker måste vara gjorda i förrgår och brist på eftertänksamhet och diskussion. Har dock hela huvudet över ytan och ser ner på det omgivande kaoset.

Snopet

Och här jobbar jag då arselet av mig inför två möten idag, ett abstrakt som tillslut gick iväg klockan 22 igår kväll, osv. Men sen visar det sig att det ska snöa idag. Det kan till och med komma mycket snö, upp till 20 cm tills imorgon. Snöfallet ska börja nu på eftermiddagen (singlar lite nu) och bli kraftigt runt midnatt.

Men nog 17 ställer dom in mina möten i eftermiddag ändå. Det här är faktiskt utomordentligt fjantigt! Jobbade som en blind åsna i en gruva igår för att få resultaten klara till idag. Tog tom på mig en kavaj dagen till ära. Nu tappade jag all inspiration.

Jobba jobba joobba!

Fullt ös medvetslös är mitt motto just nu.

Om 1.5 vecka åker jag hem till Stockholm en sväng. En oas som hägrar. Lekande barn och prata liv och andra viktiga saker med underbara fina vänner.