Trygghet.

Ännu mer balans. Träningen börjar fungera, stressen äter inte upp mig, gillar mycket just nu.

Tänker på hur alla små saker påverkar en. Hur en stressad hjärna kan stänga in sig i ett litet hörn och se på när kroppen bryts ner. Hur alla obetydliga små grejer tillsammans gör mig ensam, sliten, osocial, osmart. Och lättnaden när förbannelsen bryts och det inte längre är plågsamt jobbigt att ta kontakt med människor, när bakslagen på jobbet inte tar så hårt, när smulorna på golvet inte känns som ännu ett misslyckande. Hjärnan är ett underligt organ, och destruktiva tankemönster är så extremt onödiga. Hur gör man sig av med dem?

Balans

Var hemma i Stockholm för två veckor sedan. Inför resan såg jag fram emot att bl.a. diskutera min jobbrelaterade stress och ångest med mina gamla kollegor. Träffade Iza efter halva veckan och insåg med glädje och förvåning att ångesten visst inte var så stark, samt att inspirationen fanns där. Ledig tid utan måsten med familj och vänner gör verkligen underverk.

Tillbaka i jobbet nu. Många deadlines och oförstående medarbetare. Alla måsten. Men lugnare i själen. Tänker på mina planer för framtiden med optimism och inspiration.

Men nu som alltid, skrikpanik över att saker måste vara gjorda i förrgår och brist på eftertänksamhet och diskussion. Har dock hela huvudet över ytan och ser ner på det omgivande kaoset.

Snopet

Och här jobbar jag då arselet av mig inför två möten idag, ett abstrakt som tillslut gick iväg klockan 22 igår kväll, osv. Men sen visar det sig att det ska snöa idag. Det kan till och med komma mycket snö, upp till 20 cm tills imorgon. Snöfallet ska börja nu på eftermiddagen (singlar lite nu) och bli kraftigt runt midnatt.

Men nog 17 ställer dom in mina möten i eftermiddag ändå. Det här är faktiskt utomordentligt fjantigt! Jobbade som en blind åsna i en gruva igår för att få resultaten klara till idag. Tog tom på mig en kavaj dagen till ära. Nu tappade jag all inspiration.

Jobba jobba joobba!

Fullt ös medvetslös är mitt motto just nu.

Om 1.5 vecka åker jag hem till Stockholm en sväng. En oas som hägrar. Lekande barn och prata liv och andra viktiga saker med underbara fina vänner.

Orealistiska planer.

Min mentor frågar: "Och det är de här analyserna du vill spendera resten av det här året att göra?"

..

Tillbaka vid min skrivbord börjar jag skriva upp alla saker jag tyckte var lämpliga att göra. Och listan växer och växer och inkluderar förutom saker jag gjort tidigare (= lätt) även saker jag aldrig gjort innan. Flera saker som jag inte gjort innan. Flera saker som ingen gjort innan. En optimistisk estimering för tidsåtgång torde vara ett år. Hur kan jag inte se det själv?! Så jaha, förutom att jag är en kritisk person, så är jag visst en tidsoptimist så in i bängen. Intressant kombo.

Inser att problematiken till viss (stor) del kommer av att jag hela tiden vill göra något bättre och mer komplicerat. Och det jag redan kan göra är ju lätt och totalt simpelt, alltså fortsätter mina planer att evolvera i all oändlighet.

Och respekt till Chris som insåg detta innan mig.

Dagis för Kvinnor?

Läser en debattartikel om vad som kan hjälpa kvinnor inom akademin i BioTechniques, om att kvinnor här oftast tycker att Industrin är ett bättre alternativ. För att:

"Industry sometimes provides female scientists with greater flexibility and more support in their careers than academia currently offers (...). For instance, some companies offer their female employees with emergency daycare benefits"

Visste inte att problemet var att kvinnor har ett akut behov av att leka under dagtid.

Synen på Sverige

Vad skrivs om Sverige egentligen? Efter att Sverigedemokraterna valdes in i regeringen så skrevs det om detta i det stora landet i väster, och jag tyckte att beskrivningarna skevade avsevärt. Att en amerikans tidning beskriver att right-wing movements är starka i den en gång så kommunistiska Sverige måste ju ha dålig koll. De gamla moderaterna och Sverigedemokraterna hamnar ju fortfarande till vänster om både Republicans och Democrats. Läste även en krönika om Stieg Larsson i The New Yorker. Detta stycke återfinns i artikeln:

"Related to the trilogy’s cutting-edge quality is a revised view of Sweden. After the establishment of the Social Democratic government, in 1932, Sweden seemed, to many people—the Swedes, in particular—a kind of socialist utopia: maternity leaves, free love. The writer John-Henri Holmberg, in an essay on his friend Larsson, lists what he believes are the fundamental tenets of his countrymen’s vision of their society, and, in each case, Larsson’s critique of them. Swedes think that their country is uniquely egalitarian (Larsson presents considerable differences between rich and poor), that Sweden is politically neutral (Larsson shows a burgeoning right), that the Swedish health-care system is the best in the world (Lisbeth is imprisoned in a state hospital), etc. Above all, the Swedes believe that their government is benign, and working for their benefit, whereas, in Holmberg’s words, Larsson shows the Swedish state as “an instrument of violence, wielded against individuals who threaten the privileges and power of those who have managed to gain control of it.” Larsson even denied Sweden’s fabled beauty. However pretty the countryside, his Stockholm has tattoo parlors, S & M clubs, McDonald’s. As Charles McGrath wrote, in the Times, Larsson’s Sweden is “a country . . . a lot like our own.”

Tycker detta är en väldigt naiv text. Sverige är ett av de mest jämställda samhällen som finns - detta betyder inte att det inte finns ojämlikhet. Sveriges sjukvård och vårt välfärdssamhälle är ett av de allra bästa - men såklart inte perfekt. Den svenska regeringen är såklart inte heller fläckfri. Var synen på Sverige förut att alla var änglar, alla fick rätt sjukvård och att pengar och makt inte utnyttjades? Då behövde ju bilden verkligen revideras. Men så korkade är väl inte människor. Eller?

"Larsson even denied Sweden’s fabled beauty. However pretty the countryside, his Stockholm has tattoo parlors, S & M clubs, McDonald’s." Haha! För det som förväntades var röda stugor och små gästgiverier som serverar hederlig svensk husmanskost?

Trodde the New Yorker var bättre än såhär.