de olika grunderna vi står på

Höll i ett diskussionsseminarie tidigare idag och försöker smälta den diskussion som uppkom. Jag tror att jag totalt misslyckades med att få de andra att förstå min utgångspunkt, min frågeställning, min metod samt vad målsättning var och varför den är vettig. Det är ett rejält misslyckande. Gruppen har en annan bakgrund än mig, och de är invaggade och omhuldade av en gemensam utgångspunkt. Tror jag iaf, diskussionen var mest ett samtal mellan mig och en annan person som kanske gick över huvudet på de andra. Men hemläxan är mångbottnad och komplicerad och kanske låter ungefär som så:

Jag kan inte få andra att förstå mitt syfte om dom inte tycker målsättningen är relevant.
Jag kan inte få andra att förstå min metod om vi inte ser samma komplicerande faktorer.
Jag kan inte propagera för att analysera riskfaktorer om de anses meningslösa utan en fullständigt mekanistisk förklaring.

I nuläget känner jag att deras utgångspunkt blir så lång ifrån min att det är nästintill omöjligt att se hur vi kan mötas. Tror definitivt inte att det är värt den tid och engagemang jag skulle behöva lägga ner för att få till en gemensam förståelse. Jag tog avstamp i den komplexa genetiken som jag är indoktrinerad i, och det var ett misstag. Detta hissar en varningens flagg för mig, jag borde antagligen justera hur jag lägger fram problem i denna och kanske andra grupper i framtiden. Om en granskare har denna utgångspunkt skulle det betyda att min ansökan inte har en chans.

Vem är du att bestämma?

UnderbaraClara mår bra av att träna. Hon promenerar och gymmar, och märker att hon mår bra av det. Men får kritik för att detta, att hon nämner att hon tränar, ger andra ångest. Ångest för att dom inte tränar. LadyDahmer har slutat skriva om att hon tränar explicit för att hon inte vill ge sina läsare ångest. Debatten fortsätter i att UnderbaraClara beklagar sig för att hur hon än gör så blir något besviken, och att hon inte har bett om att bli en förebild. 'Osund kroppsfixering'. Jo, det är ju samma debatt som funnits länge. Om hur Clara visar upp en så piffig och lätt bild av sitt liv. Men.

Jag känner mig helt frågande till debatten. Ska människor inte behöva utsättas för att andra människor faktiskt gör saker som dom mår bra av? Ska människor inte behöva utsättas för andra människor? Du borde inte få ha en matblogg för jag får ångest över att inte laga lika mkt lika fin mat. Du borde inte få skriva om dina barn, för många kan inte få barn och får ångest. Du borde inte lägga upp länkar till dina podcast för andra vågar inte göra podcast och får ångest. Du borde inte prata om ditt 104 kvadrat hus du renoverar för det finns vi som inte har ett stort hus och mår dåligt av att läsa om det. Du borde inte vara framgångsrik forskare för det är inte jag än och det ger mig ångest. Du borde inte skriva så bra feministiska texter för det har jag inte haft ork och tid till att göra. Du borde inte skriva om bra saker för det glorifierar ditt liv. Du borde inte skriva om att du är glad för det finns andra som mår dåligt.

Problemet verkar ligga någon annanstans. I att vi, människor, har misst förmågan att inse att vi kan bara uppfylla vissa mål, vi kan inte vara bra på allt. Ibland är vi helt ärligt inte bra på mycket alls. Nöten är att välja. Och att inse att ibland ligger valmöjligheten inte hos oss. Och kunna se andras snygga röv, mysiga balkong, purknande trädgård, härliga viltgryta som tog 5h att laga, 5 barn i regnbågsfärgade kläder och ta det för vad det är: Någon annans liv som vi genom vänskap eller blogg får följa med i. Någon annans liv som inte är till för din eller min skull. Någon annan som man kan tröttna på eller bli arg på eller vad som helst. Någon annans liv.

Ratad

Dagen börjar med ett negativt besked: post doc papper I refuserat. Reviewers har sett många svagheter och missat de få styrkorna. Bitterheten i vetskapen att jag kämpat så länge och så hårt och så förgäves för att korrigera de där svagheterna. Enorm bitterhet i att detta lilla material var det enda jag tilläts arbeta med. Ett sådant enorm slöseri av min tid, min potential. Kryper i mig av bara tanken att jag måste ta tag i det där arbetet igen, skriva om, skicka någon annanstans. Det finns ett korn av intresse däri som borde komma ut. Men om jag inte behövde publikationen så skulle jag hellre låta bli, låta det ligga orört och opublicerat. Symboliserar flera års frustration, mindervärdeskomplex och uppgivenhet. Historien runt detta projekt är vad som får mig att tvivla på forskarvärlden. Om detta är hur forskning går till, och jag är såhär oförmögen att påverka det så är det liten poäng i att fortsätta.

Festerna hos Peters

Sista april är för evigt förknippade med fest hemma hos Peters. Var jag ens där mer än en gång som 15-åring? Ljusare nätter, cykla långt, snika till sig alkohol från alla andra, ett samtal med Malin vid Mojesjön. Blandar jag ihop det med somrarna i allmänhet? Kanske.

I år ser jag mest fram emot den lediga dagen imorgon då vi ska handla och gräva och slita på lotten. Och möjligtvis rabarberpaj ikväll på köpt rababer. I framtiden kommer jag aldrig behöva köpa rabarber!

Glad internationell arbetardagsafton!

Vår lott, pt 1

De senaste 4 månaderna har vi spenderat majoriteten av lediga dagar och storhelger till att renovera lägenheten. Inga stora grejer, men måla lite, slipa lite, slipa lite mer, olja, måla, handla. Inte är vi klara heller. Igår påbörjades ett nytt parallellt projekt: Kolonilotten. Nedan ser ni resultatet av ngr timmars slit - en igenväxt och förstörd rabatt ser helt okej ut nu. Lotten är trekantig och har varit missbrukad några år. Men för fem år sedan var den jättefin enligt grannar. Det finns groteska mängder rabarber och även hallonbuskar, och något som kan vara en vinbärsbuske. Jokern är en krusbärsbuske! 

Nu vet ni vad vi kommer pyssla med närmsta halvåret.

Engagemang

Det var först under min doktorandtid som jag för första gången var engagerad i något på riktigt. Första gången jag faktiskt ansträngde mig för att uppnå något och lära mig, genomföra saker. Alla dessa år innan det, när jag var frustrerad, uttråkad, likgiltig och inte hade en aning om varför - vilket slöseri! Ingen aning om det faktiskt hade gått att ändra på, om jag kanske hade varit förmögen att själv ta mig i kragen och satsa på något tidigare. En annan mer relevant fråga är varför, varför det inte fanns något som jag såg som stimulerande och värt att engagera sig i? Vilket slöseri om det vimlar av människor som mig men som faktiskt inte råkar snubbla på något engagerande. Som fortsätter hela livet utan att finna något att arbeta för, något som utmanar och kräver och därmed också belönar.

Happy Friday!

Jag drar mig väl hemmåt med en ny fräsch förkylning då. Fredagsmyyyys!