En rätt bra natt

Vårt barn vaknar varannan timme. 22, 00, 02, 04, och runt 5:30.
Detta är en bra natt. Inget uppe och vaka och bära och trösta, bara lite klappande och lite vatten och en napp emellanåt.

Sömnbristen är grus i mitt maskineri, droppe efter droppe i en rätt full bägare.

v 39

Sinnessjukt trött. Sover flera timmar under dagarna, men orkar ändå knappt med att göra en åttondel av en normal dag. Kul, verkligen kul, detta 'välsignade' tillstånd.

Fanskapet publicering och peer-review.

Inom akademisk forskning bestäms ens status, rykte och framgång utefter de arbeten man publicerar, och inte minst på vart dessa publiceras. Det finns tidskrifter som anses vara top-notch (Nature, Science, Cell, etc), och det finns hela skalan ner till riktigt skräp. För att publicera i en tidskrift skickar en in ett komplett manuskript i korrekt format, tillsammans med ett brev till Editorn där man försöker motivera varför arbetet bör publiceras i just dennes tidskrift. Antingen kommer arbetet tillbaka med vändande post med ett artigt 'Tack men nej tack', eller så påbörjas den process som ska säkerställa kvaliteten av publicerad forskning: peer-review.

Peer-review innebär att ditt arbete blir granskat av dina 'peers', av andra forskare inom samma fält som antas ha kunskapen (och inte vara partiska) för att utvärdera manuskriptet. Om majoriteten av dessa reviewers tycker att manuskriptet är OK (vetenskapligt och för tidskriften i fråga) så publiceras arbetet (väldigt förenklat). Det är svårare att få ett arbete publicerat i Nature/Cell/Science, och lättare i småblaskor såsom Scandinavian Journal of Whatever.

Men självklart så har detta system kraftiga brister. Vem som publiceras vart verkar snarare bestämmas av:
* Hur en språkligt mäktar med att presentera sina resultat.
* Hur smidigt en gömmer undan och nonchalerar svagheter.
* Hur omvälvande resultaten är.
* Vem en är (kan översättas till: hur mkt öl/vin/sherry en druckit med editorn).
* Kunskapen hos, och insatsen från, peer-reviewers.

Skrämmande mycket av det som publiceras i de högst respekterade tidskrifterna är dock skräp. Mycket mer än vad som någonsin blir känt. Du kanske hör diskussionerna i korridoren där alla är överens om att arbetet är skit, men om du inte råkar vara i den korridoren eller veta tillräckligt mkt om ämnet så kommer du acceptera de rapporterade fynden som sanning. Det publicerades ju i Science! Ofta lider dessa papper av tekniska problem. Metoder och analystekniker bli än mer komplicerade, och projekt är fältöverskridande. För att förstå och utvärdera behöver du matematik, statistik, molekylärbiologi, immunologi, kunskap om de tekniska brister om alla tekniker har och vad dessa leder till, etc etc. Därmed publiceras arbeten som påstår att bakterier som lever av arsenik finns, som rapporterar om hur vanligt RNA editing är eller som identifierar flertalet genetiska varianter kopplade till livslängd (Spoiler: Skräp).

Dessa exempel kan jag ta upp eftersom: Twitter och vetenskapsbloggar. En diskussion fanns där jag kunde ta del av den. Forskare som egentligen hade egen forskning att ägna sig åt tog sig tid och satte sig in i den rapporterade forskningen och hittade oegentligheter. Tidskrifterna som publicerat dessa arbeten är inte speciellt sugna på att säga att ett misstag skett, men för de tre exempel jag tog upp oven så publicerades tillslut kritiska kommentarer iaf. Så är inte fallet för majoriteten av kritiken som finns. Så resultaten, de falska och förvrängda eller helt enkelt av okunskap felaktiga, finns fortfarande kvar på sina piedestaler. Proklameras som sanning och de forskare som publicerade arbetena njuter av framgångens frukter.

Det eviga problemet för en 'Computational Biologist'

(Förutom det faktum att jag inte kan komma på vad det motsvarande benämningen borde vara på Svenska. Datadriven biolog?)

Vad gör en för att formulera något vettigt, kortfattat och biologiskt intressant om en lista på säg 800 gener? Gener som är där på listan tillsammans av anledningar, biologiska, men hur vad när varför på vilket sätt vet en inte.

Inför BF

Är inne i vecka 35 och med stränga förmaningar från min BM att jag måste ta det lugnare: "Barnet är inte klart än!". Med manuskript på sluttampen, en kurs att utvärdera och få in i kurskatalogen, allt annat som ska avslutas på jobbet. Med ett hem i snabb utveckling - nya möbler på intågande, renovering pågår och gardiner etc som ska sys. Med en förlossning som jag på något sätt ska förbereda mig på i antågande. Tvättar barnkläder och packar BB-väskan.

Hen därinne rör sig mycket nu (så slipper jag iaf oroa mig för att hen dött), men jag drömmer mardrömmar om att bli slagen i magen och är konstant orolig.

Och detta boande som jag vill ägna mig åt. Det är det enda jag vill göra egentligen.

Så mycket jag vill och så lite jag orkar. Borde, enligt BM, gå hem tidigare. Energiåtgång under en förlossning: En påse Polly i timmen. Och inte kommer man kunna sova efteråt heller (på ett par månader/år). Hinna släppa jobbet och fokusera.

Är och har varit förberedd på att föräldraledigheten kommer leda till lägre produktivitet, såklart. Men den lägre produktiviteten som jag upplever nu? Det slitage som detta medför på min kropp? Så extremt orättvist.

Hela 2013

Var inte hela året lite av ett töcken? Jag bodde hemma i sthlm hela året, eller i min del av Sollentuna där jag boar ner mig djupt. Vi renoverade och var ensamma med varann väldigt mycket, lite för mkt måsten och lite lite avslappnat och roligt och socialt. Försökte klara av det som skedde. Jag jobbade på ett och samma jobb och skrev mängder av ansökningar och gjorde upp mängder av planer (och fick lite pengar häromdagen!). Och jobbade på mitt gamla jobb vid sidan om. Blev på smällen och skaffade tandställningen. Umgicks nästan bara med de allra närmaste. Varannan vegetarisk var ett mål som var lätt att nå upp till. Åkte till Sarek, vilket var underbart.

Så 2014, vad är målen och förhoppningarna? Har startat med att gifta mig, fortsätta med renoveringen och snart vankas en knodd. Så bebisbubbla? I höst hoppas vi att jag ger en egen kurs för första gången, att vissa projekt äntligen sparkar igång. Lite större socialt liv, en mer färdig lägenhet, bättre mående. Friluftsliv på lite andra premisser, men hoppas vi får till det.

Töcken

Post-semester, slutspurt på jobbet, gravid-tröttma och så drogs en visdomstand lite oförhappandes ut. Sinnesstämningen och hela min person suddig i kanten och långsam.

Igår blev jag möhippad

Vaknade till ljudet av Sankta Lucia och ser personer med glitter och ljus komma in i sovrummet. Förvirringen, förvåningen, den totala häpnaden och oförståelsen. Famlade efter mina glasögon och identifierar några av personerna. Inser sedan att en vän jag inte sett på fem år står i mitt sovrum. Att jag iaf har ett linne på mig. Att jag inte vaknat mitt i ett luciatåg på dagis, utan nog kommer bli möhippad.

I början på Januari ska vi gifta oss. Ett litet bröllop med bara de allra närmaste. För att det skulle bli av, för att det inte blev av i somras, för att omständigheterna är sådana. Jag har lite sörjt det faktum att jag därmed inte kommer ha en möhippa. För det var för mig helt självklart. Jag har funderat på om man skulle bjuda över några och boka bastun i föreningen, för att iaf göra något. Varit lite ledsen över att inte bjuda in vänner till en fest. Och så en morgon står dom i mitt sovrum.

Febril verksamhet i lägenheten där på morgonkvisten, risgrynsgröt värmdes på och storfrukost dukades upp. Jag sprang runt och packade enligt den lilla packlistan. Att detta verkligen hände kändes overkligt.

Centralbadet, bad, bubbelbad, bastu och en gravidbehandling till mig. Barn och förlossningssnack med nakna mammor i bastun. Mina systrar och mina vänner, och jag med en bebis i magen. Så klassiskt och så vackert. Och att vi gör detta för min skull! Jag som inte ens bjuder in till bröllop.

Brunch på Clarion Sign, 2h av ätande som rekommenderas. Sedan hem till Superpolisen där vi pysslar, bakar, pratar och äter. Avslutar dagen liggande där i soffan. Så otroligt tacksam. En lugn, varm, och oväntad dag.

Idag känns det som en dröm. Att det hände, att dom gjorde det för mig.

Maffiga Saffransbullar

Idag var temat saffran. Jag gjorde saffransbullar och Johan saffransbiscotti.

Saffransbullar ca 45 stycken

Deg:
1g saffran
2 msk rom
50 g jäst
175 g RT smör
5 dl RT mjölk (jag värmde den till närmare 37 grader)
2 dl socker
800g vetemjöl
1 tsk salt

Fyllning:
300 g mandelmassa
125 g RT smör
1 tsk kardemumma
Apelsinskal fr 1 apelsin

Ägg till att pensla
Hackad mandel (ca 50 g)

Lägg saffran i rommen. Låt stå ett tag.
Skär smöret kuber. Blanda smör, mjölk,  salt, smulad jäst och saffransblandingen.
Tillsätt socker och mjöl och arbeta samman i 15 minuter i hushållsassistent eller dylikt. Låt sedan jäsa i 40-60 minuter.
Gör iordning fyllningen: Riv mandelmassan och apelsinskalet. Blanda med det mjuka smöret och kardemumma.
Dela degen i 2-3 delar. Kavla ut och smeta på fyllningen. Vik dubbel och skär lagom stora strimlor, snurra och lägg på plåt. [Alt. rulla ihop degen med fyllningen och skär bitar.] Låt jäsa i 30 minuter. Sätt på ugnen, 225 grader.
Pensla med ägg och strö på hackad mandel. Grädda i 8-10 minuter mitt i ugnen.
Försök att inte äta alla på en gång.

Recension: Mitt bultande hjärta av Alf Kjetil Walgermo

Betyg: 3+ bollan.
Genom Booked fick jag erbjudandet att läsa ungdomsromanen 'Mitt bultande hjärta'. Här får vi följa en 13-årig tjej som gillar att cykla snabbt, och som blir kär för första gången. Men som också blir allvarligt sjuk, med de tankar och tvivel på kroppen som följer med detta. Huvudpersonen här får även lov att ha flera intressen, relationer och funderingar, vilket ofta kan vara ovanligt för kvinnliga huvudpersoner.
När jag läser ungdomsböcker undrar jag alltid hur de överensstämmer med mina egna tankebanor som yngre, och här kan jag ibland tycka att huvudpersonen är för mogen, och kärleksrelationen för seriös i all sin oskyldighet. Men samtidigt var det en bok som var väldigt läsvärd, även för en 33-årig tant som mig. Skulle absolut rekommendera den till alla ungdomar, och även andra.

Man kanske borde läsa mer ungdomsböcker? Finns flera författare jag är nyfiken på.

Gottegris

Jag är så sjukt godissugen. Eller fikasugen, snarare.
I linje med detta har jag, vi, startat julen. Julbak i helgen, Amerikanska chocolate butter cookies och svenska pepparkakor. Sambon gjorde även chokladfudge.

På jobbet har jag satt upp julstjärnan och parkerat en amaryllis i fönstret. Jädra gråa november. 

Mer julbak och julgodis ska det bli. Denna jul blir alkoholfri (Ingen hemmagjord glögg med rom! Ingen julöl! Ingen likör hos svärfar!) så som kompensation får jag konsumera mer godis, kakor och fikabröd. Därmed ägnas alla helger åt antingen bak eller renovering, eller både och. 

Nyanser och kritisk eftertanke

Flera gånger nyligen har jag hamnat i debatter som jag upplever som onyanserade. Människor är arga och upprörda och ger uttryck för detta. En läser en artikel på DN eller i någon annan blaska som presenterar en hemsk bild av verkligheten och en reagerar naturligtvis på det som förs fram. På senare tid har det ofta handlar om polisens agerande i olika situationer (registrering av romer och handräckning vid utvisningar, bl.a.), men sakfrågorna är inte det jag vill ta upp här.

Jag upplever det som ett stort problem att saker presenteras (av journalister tex) och diskuteras på ett onyanserat sätt, där händelser exkluderas från sitt sammanhang och en plockar poäng genom att så slagfärdigt som möjligt kritisera det som hänt, eller håna den som vågar komma med invändningar.

Vad händer när du eller jag utsätts för kraftig kritik? Jo, vi går i försvarsställning och blir arga för att vi tolkats så starkt negativt. Leder denna ordväxling då till något konstruktivt där olika parter kan förklara vad som hänt, vad som är klandervärt och vad beteendet beror på? Nej. Det leder till en polariserad debatt, ett spektakel a la amerikanska 'debatter', som aldrig leder någon vart och där det är en svaghet att kompromissa eller visa förståelse. Det leder till mer ilska, mer hat och misstänksamhet mot vissa grupper och mindre förståelse och lägre sannolikhet för samarbeten och värdefull debatt även i framtiden. Det leder till att politiker och andra 'sakkunniga' hoppar på samma tåg och samlar poäng genom att i starka ordalag kritisera det som hänt.

Och jag ser detta överallt, hela tiden. Omänskliga moderater som vill suga ut de arbetslösa, arbetslösa som bara är slöa jävla idioter, kommunister som är ointelligenta typer utan verklighetsanknytning, poliser är rasister och har utbildat sig för att spöa folk, feminister är fula och vill döda män, etc etc.

Kritisk granskning, tack. Nyanser, tack. Mindre sensationsjournalistik, tack.

Än så länge orkar jag, emellanåt, argumentera mot 'mobben'. Och vet ni vad, jag kan i 99% av fallen göra detta även när även jag tycker att 'din' sida har rätt i sak. För att det finns i 99% av fallen en bakgrundshistoria, en anledning, ett sammanhang som är lagligt/korrekt/eftersträvansvärt, där det aktuella fallet är en mindre, och felaktig, avvikelse. Det är alltid värt att invänta mer information, uttrycka sig försiktigt, faktiskt få fram fakta innan man drar slutsatsen att något olagligt eller fullständigt förkastligt har hänt. Det är alltid värt att kritiskt granska det som sägs och skrivs, för så jädra många har dolda agendor eller vill bara vinna poäng/sälja lösnummer. Snälla.

Om någon får för sig att kalla vårt framtida barn för prinsessa alternativt prins så får vi hoppas på att jag är utvilad och mätt, annars blir det blodvite.

Om du vill ha något gjort så får du se till att göra det. Mitt motto här i livet.

Alla dessa gubbar

I mina ansökningar är alla mina medsökande män. Alla mina chefer har varit män. Alla som rör sig uppåt är män. Jävla räkmackor. Dax för lite teamwork här I guess, för att motverka hundratals år av patriarkalt teamwork.

Ansökningarnas olidliga lätthet.

Här skriver en ansökan efter ansökan, tömmer ut sig alla forskningsplaner och idéer och skickar in. Och så var det det liksom. Ingen återkoppling, ingen utvärdering. Ett svart hål där forskning, inspiration och ambitioner slukas hela. Man får vl bara hoppas att ingen av dom som läser snor ens idéer.

Sambon åker på konferens och jag börjar läsa SCUM manifestet samma kväll. Jag tycker inte att ni ska tolka in så mkt i det, men läs SCUM! Läs även Sara Strindbergs bok Drömfakulteten som är en dialog med Valerie, gillade den.

Vad hände med träningen?

En lite tuff vår, en lott som krävde mycket tid och sen en sommar då rutinen redan fallit bort. Cykelturen hem från jobbet idag var jobbig, cykelturen från KI till Sollentuna har alltid uppförsbacke och motvind. Men genomförde en 8-dagars vandring i Sarek utan att få dåndimpen?

Snart så, snart ska jag ta tag i träningen. Så jobbigt att vara sugen på ostkrokar, hamburgare och pizza  hela tiden så som jag blir när jag inte tränar.

Ett kort uppehåll

En mellanstadieskola i Dalarna ett av de första åren på 1990-talet, en liten kille säger en skämtsam kommentar:
"..och svettades som Judarna i gaskammaren".
Läraren blir ARG och skäller ut honom efter noter, och iaf jag förstod inte vad som hände, vad som hade sagts eller varför vår lärare blev så arg. Som så mycket annat i den åldern hände det liksom i periferin utan att man förstod orsak och verkan. Och vid denna tidpunkt visste jag inte vilka gaskammare som 'skämtet' syftade på. Minnet av händelsen är ju bara en skärva dessutom, en skärva som lever kvar i mitt minne eftersom reaktionen blev så stark.

Såhär över 20 år senare är jag väldigt glad över den starka reaktionen. Så många vuxna som inte vågar/kan/bemödar sig att faktiskt visa vad som inte är acceptabelt beteende. Och den 11-årige killen hade ju inte kommit på den snärtiga kommentaren själv. Det fanns i min by alltså familjer där man drog Jude-skämt? Tanken är mig så främmande och smärtsam.

Drog mig till minnes denna historia när jag började läsa Göran Rosenbergs bok 'Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz'. Har ännu bara läst ca 50 sidor men kan starkt starkt rekommendera den. En barndomsmemoar, om de skärvor av sina föräldrars liv som Göran mödosamt har grävt fram eftersom dom aldrig pratade om det. Och livet i gethot i Lodz beskrivet så att det faktiskt går fram. Inte enbart de fasansfulla bilderna på lik som skopas upp av traktorer som inte går att förstå eller kan bli verkliga. Utan beskrivet utifrån barnets perspektiv, barnet som växte upp och försöker förstå vad föräldrarna gick igenom.

Tandställning och.. nya matvanor?

Efter flera års funderingar och obehag gick jag till tandregleraren. Två av mina tänder i överkäken saknas, och till följd av detta har min överkäke under åren krymp ihop, och gluggarna blivit mindre. Vilken jag var ganska glad för till för några år sedan när jag insåg att jag börjat korsbita. Därmed slipar jag ner mina framtänder varje gång jag biter ihop. Så vad gör man åt det? Jo, antingen gör man ingenting, eller så blir det hela kittet: Räls i över och underkäken i 2,5 år och sedan två tandprotester för de gaddar som saknas.

Idag satte jag in rälsen. Nu börjar två och ett halvt år utan att äta hårda eller sega saker, inge godis, inge nötter, inge popcorn, inge äpple och inge knäckebröd. Helst inte äta curry, ketchup, tomatsoppa eller gurkmeja då det missfärgar gummiringarna som fäster ståltråden i tandfästerna på överkäken. Första halvtimmen läspade jag, men det gick över tack och lov.

Så hej tonåren #2!