Ett kort uppehåll

En mellanstadieskola i Dalarna ett av de första åren på 1990-talet, en liten kille säger en skämtsam kommentar:
"..och svettades som Judarna i gaskammaren".
Läraren blir ARG och skäller ut honom efter noter, och iaf jag förstod inte vad som hände, vad som hade sagts eller varför vår lärare blev så arg. Som så mycket annat i den åldern hände det liksom i periferin utan att man förstod orsak och verkan. Och vid denna tidpunkt visste jag inte vilka gaskammare som 'skämtet' syftade på. Minnet av händelsen är ju bara en skärva dessutom, en skärva som lever kvar i mitt minne eftersom reaktionen blev så stark.

Såhär över 20 år senare är jag väldigt glad över den starka reaktionen. Så många vuxna som inte vågar/kan/bemödar sig att faktiskt visa vad som inte är acceptabelt beteende. Och den 11-årige killen hade ju inte kommit på den snärtiga kommentaren själv. Det fanns i min by alltså familjer där man drog Jude-skämt? Tanken är mig så främmande och smärtsam.

Drog mig till minnes denna historia när jag började läsa Göran Rosenbergs bok 'Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz'. Har ännu bara läst ca 50 sidor men kan starkt starkt rekommendera den. En barndomsmemoar, om de skärvor av sina föräldrars liv som Göran mödosamt har grävt fram eftersom dom aldrig pratade om det. Och livet i gethot i Lodz beskrivet så att det faktiskt går fram. Inte enbart de fasansfulla bilderna på lik som skopas upp av traktorer som inte går att förstå eller kan bli verkliga. Utan beskrivet utifrån barnets perspektiv, barnet som växte upp och försöker förstå vad föräldrarna gick igenom.