Om man nu tänker sig att man börjar skriva av en del av de andra målen: Utbildning - check. Karriär - Jobbar aktivt på det. Bekväm i mig själv - bättre än någonsin tack. Livspartner - Japps. Vänner - Flera, och jobbar på det.
Och det klassiska svaret: Barn.
Men seriöst, är det det enda som finns kvar att satsa på? Alla gör det, och det känns självklart och enkelt. Jag, vi, älskar (snälla och roliga) barn. Men är det skaffa avkomma som är meningen med mitt liv? Känns lite som att ta en enkel utväg, göra det andra gör, skaffa sig ett liv som kommer vara fullproppat av detta ansvar. Ju äldre jag blir desto mer tänker jag att det finns andra saker jag vill göra, det finns vänner jag vill ha tid till, en värld att ta hand om, syskonbarn att älska, platser att besöka, forskning att föra framåt. Varför känner så många, även jag tidigare, att ett liv utan egna barn är fattigt och ofullkomligt? Det är en inskränkt och rädd känsla. Skulle dit liv vara utan mening om du inte hade barn? Se dig omkring, se de människor som finns runtom dig. De skulle kunna vara dig nära, vara viktiga.
En framtid utan barn skulle vara svårare, livet skulle behöva fyllas upp av andra saker, mina saker, våra saker, intressen och projekt. En framtid utan barn skulle innebära att jag kunde leva för mig själv och andra mer. Vara en bättre dotter, partner, syster, moster och vän. De relationerna förtjänar också omåttligt mycket kärlek och omtanke, att ha ett barn är inte allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar