Ena timmen förkrossad över hur livet kommer att se ut det närmaste året. Oöversiktligt mycket jobb, till viss del utan Johan, i New Haven, i en lägenhet med rumskompisar som om jag vore nitton, inte 31. Slitet detta kommer innebära, fysiskt, psykiskt. När jag mest av allt vill vara där jag hör hemma, där skogen finns nära, där jag kan läsa människor, där livet är värdigt och menat att vara gott. Där mina vänner och växande familj finns. Där mina bästa vän kommer finnas, han som jag är så van vid att ha nära, han som förstår mig utan att jag förklarar speciellt mycket, han som tänker som jag, som jag kan vara löjlig och barnslig med, som jag kan vara såhär ofantligt förälskad i utan att ens vara rädd.
Andra timmen peppad, inspirerad över det jobb jag ska utföra under kommande året, glad att jag får göra detta, inspirerad till att prestera mitt yttersta. Och yttersta kommer att krävas om jag ska ro detta iland.
Ljuset i slutet på tunneln, ett riktigt hem, ett liv på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar