(Bild av Anemone Nemorosa, märkesbacken (campus Valla) i sin fulla glans.)Har en kusin som denna termin började plugga i Linköping. Att se hennes nolle-p och alla bilder från början på livet där är roligt och skrämmande. Herregud så länge sedan det var! Vad roligt det var. Omtumlande att flytta hemifrån. Så himla skönt. Har aldrig i mitt liv lärt känna så många människor på så kort tid. De där första tre veckorna satte spår i nivå med ett år. Men också en otrolig bubbla. Helst för mig som egentligen totalt tappat kontakten med de flesta jag spenderade mina fyra linköpingsår med. En sån klassisk student, flyttade aldrig från Ryd. Toffel, småfet och ännu oinspirerad och understimulerad. Drack för mycket i perioder, åt för mycket pizza och för mycket kladdkaka och äppelpaj. Finns mycket bra och mycket dåligt i de där åren, men så himla glad att jag var där. Den exponentiella utvecklingen började där. Min personliga utveckling, och min insikt om att det gick att klara av mer, göra mer, vara bättre.
Men också människorna. De jag inte har kontakt med idag, och de jag fortfarande ser och hör av emellanåt. Det var ett väldigt roligt gäng jag rörde mig med. Och många på riktigt fina människor. Tråkigt att jag var, och fortfarande är, så dålig på att hålla kontakt. Och alltså Linköping, min studentstad, den är fin den!
Så lycka till kusinen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar