Jag gillade att rita när jag var liten. Allt möjligt ritades av, och jag var ganska duktig. Men nu när jag tänker tillbaka så minns jag att det fanns två teckningar som jag ritade om och om igen. Hur ofta vet jag inte, oftast ritade jag nog annat. Men motiven är värda lite reflektering.
Teckning 1: Flygplanet.
Längst upp i teckningen, bland molnen, finns ett flygplan. Något har gått fel med flygningen och människor måste hoppa ut. Men istället för att hoppa så hänger sig den första personen fast i flygplanskroppen men båda armarna. Nästa person jag ritar dit gör samma sak, och efter ett tag måste människorna hänga i fötterna av de personer som redan hänger där. Slutresultatet är ett rutnät av streckgubbar som hänger under ett flygplan, där bildytan som människorna tar upp är mer än dubbelt så stor som själva flygplanet.
Teckning 2:
Det mesta av bilden är en vertikal genomskärning av marken, och man ser en stor grop högst upp, och sedan mindre tunnlar och smågrottor som vindlar sig längre och längre ner i marken. Längst ner finns en större hålighet. I den stora håligheten droppar det ner blod. Blodet runner ner genom tunnlarna. Över gropen, ovan marknivå, har en person precis blivit avrättad, blodet droppar ner i gropen som är halvfull av blod. I en hög brevid gropen ligger en hel hög av lik. Tömda på blod.
Förutom att jag hade lite dålig koll på det här med kommunicerande kärl så måste jag nog säga att jag är lite orolig över den psykiska hälsan hos den 8åriga jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar