Thanksgiving här i staterna, och jag sitter på tåget tillsammans med barnen som åker hem till mamma och pappa, åldringarna som ska till sina barn, alla för att fira USAs största helg. Ungefär som att sitta på tåget hem till Dalarna den 22 eller 23 december. Förutom att tåget inte alls är fullt, alla åker ju bil. Glad är ju jag iaf.
Imorgon ska vi fira hemma hos oss också, knytkalas var tanken, men vet inte om det är så många andra än jag och Johan som faktiskt kommer vara där och ha lagat något. Men kalkonen tinar och ska marineras ikväll, sötpotatisen är inhandlad och desserten planerad. Eftersom mitt labb har flyttat till Yale och många faktiskt själva är amerikaner så är det inte så många som kunde komma till oss, och inte så många att bjuda. Gör mig lite nedstämd, att det inte finns så många personer i mitt liv här. Inte så många som jag känner att jag vill umgås mycket med heller. Fattigt liksom. Och då känns längtan efter mina människor hemma ännu starkare, efter att faktiskt ha ett liv. Mitt sociala handikapp har alltid gjort mig lite fattig på människor, men hemma finns de som har känt mig i flera år. Min familj och barndomvänner, s.k. gamla kollegor som jag bankat min hjärna mot otaliga gånger. Ett liv. Och nu är det Holiday season, alla reser till sin familj, umgås med kära. Jag har labbmöte på måndag och måste visa upp något riktigt. Distributionenerna ser suspekta ut, inga lysande stjärnresultat att plocka upp och göra en story av. Utan bankar skallen mot teoretisk statistik istället. Har sagt till Mentorn att jag bara planerat att stanna i USA i två år till. 4 år till hade varit bra för min karriär, men jag vill inte mer. Jag måste väl vara rädd om mitt hjärta också? Hemma i Stockholm har en ny medlem födds in i familjen, min bästa vän går igenom en väldigt jobbig period, och jag är på fel ställe. Dom fattas mig. Allt detta påverkar mig just nu. Vad är viktigt i livet egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar