elaka barn

Jag har aldrig mobbat någon. Har jag med massan ställt någon utanför eller själv helt enkelt inte bjudit in? Antagligen.

Jag var mobbad som barn. Är en lyckligare människa för varje år och dag som går, för varje snäpp starkare jag blir. Ser dom andra det på samma sätt, att dom mobbade mig? Antagligen inte, flera av dom är mina vänner idag.
Spelade ut mig på ruta. Minns att jag stod under den gigantiska björken för mig själv. Antagligen inte en speciellt nyanserad bild, men jag vet att jag mådde dåligt. Sammanföll med att min familj tog hand om ett fosterbarn, min lillasyster, och det kanske också spelade in men i min tanke då så handlade det om att jag var mobbad och inte hade några vänner.

Har hört i efterhand att det var för att jag lekte med killar, hade killskridskor etc. Mest antagligen för att jag inte var stark, inte var självsäker. Alltid det det handlar om till sist.

I tunnelbanan hemma i sthlm för några veckor sedan överhörde jag ett samtal mellan två tonårstjejer. Dom hade precis börjat gymnasiet och brunetten förklarar att hon saknar sin gamla klass aasmycket, dom var så jäädra roliga. Anekdoten som förklarade hur askul dom hade det på gymnasiet handlade om hur dom låste in den latinamerikanska städarens vagn inne på toaletten. Städaren blev förtvivlad och började i princip gråta där i korridoren.

Askul!

Under högstadiet mobbades en tjej rejält. Fattade jag det ens då? Är kolossalt bra på att förtränga saker, var extremt dum-naiv som yngre. Hörde ändå vissa av historierna, och dom var riktigt illa. Detta var under tiden jag gick omkring i en grön arme-jacka storlek XXL med massa budskapspins på. En dag gav hon mig en pin, "rör inte min kompis", eller liknande, och jag sa tack och blev glad. Men jag försvarade henne aldrig, gick aldrig emellan, var totalt ignorant.
Och det där värsta gruppen, killgänget från låg, mellan och högstadiet. Fy fan. Minsta tecken på psykiska problem hos dem och jag ler inombords.

Och alla skulle de skratta och säga "barn är så elaka" om saken kom upp.
Nej, jag tar tillbaka. Alla skrattar de och säger "barn är så elaka" när saken kom upp, det har redan hänt. Och jag fattar inte! Det var ett helvete för den personen då, det är fortfarande något som påverkade och förmörkade en stor del av livet. Och det var aldrig roligt. Hur kan det vara roligt? Och även om du var 11 år när det hände så har du fortfarande ett ansvar. Jag har ett ansvar, jag var aldrig stark och modig nog att gå emellan. Och denna ignoranta vuxenvärld...