Är det inte ett otroligt lyxproblem som vi alla går och tampas med dagligen: Livspusslet. Här är jag, en DINKy på 30+ som fortfarande inte hinner slipa farfars gamla skrivbord, montera upp skostället, montera ihop bokhyllan, olja bänkskivan, vara tillräckligt social, träna 4 ggr i veckan eller jobba tillräckligt. Vad är det som är så otroligt viktigt egentligen? Hur fick mamma det att gå ihop med fyra barn, all städning, matlagning och bakning? Småbarnsfamiljen jag känner idag hinner inte ens laga mat på Söndagar. Men har mycket vill ha mera, vi vill ha allt vad det verkar. Och det verkar så förbenat korkat, detta uppskruvade liv vi lever. Och ovärt. Dessutom ska vi laga slow-food och springa maraton, någon gång där efter att jag slutar jobba vid 19 antar jag. Har inte denna text skrivits en miljard gånger redan?
Alltså, det rer sig ju. Jag vill inte säga djupa saker om vad som gör livet värt att leva, hur en borde prioritera, vad som förgyller mitt liv. För det har sagts förut och kommer sägas igen. Jag vill bara släppa det. Vart kommer denna press ifrån, där andras åsikter som allt från kroppsbehåring, möblemang, musiken jag lyssnar på och huruvida jag-äter-min-medhavda-mat-ur-plastlådan liksom spelar roll. Varför? Här är jag, epidemiologen, som allt mer hatar det faktum att allt du gör can and will be used against you i avgörandet om din skuld. Skulden för dina hälsoproblem, skulden för dina barns hälsa, skulden för vad vi gör med bollen vi bor på. Alla val, all information, all kunskap, allt vi ska göra för att det ska se ut som ett värdigt liv. Jag vill bara släppa det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar