En känsla som dominerat livet här är besvikelse. Inte på jobbet i sig, även om känslan inte är helt ovan i den sfären heller, utan på så mycket annat. Är det en normal känsla som utlandsboende? Diverse kulturkrockar är förväntade, men kanske är vi svenskar extremt bortskämda eller rent av jag extremt kritisk? I stort är det livskvalitén som jag är besviken på, många små saker som inte ens koms ihåg, många större saker som jag kan redovisa för. Kvinnosynen, människosynen, politiken, renligheten. Och den uppgivna tanken "Nehej, var det här också värdelöst" är så extremt uttjatad och tyngande.
Idag gick jag med i Payne Whitney gym, Yales gym. Ett kolossalt hus med bassänger och massa olika gruppträningar och ett vanligt gym såklart. Människorna som jobbade där gav ingen som helst information, typ vart omklädningsrum låg ("på plan 4" - varje våningsplan är några 100 m2!), hur man skulle bära sig år för att öppna dörren till omklädningsrummet (dra kortet och sedan slå rumskoden + fyrkant), vart jag skulle få handduken, vad som ens FINNS i byggnaden, skåp kostar pengar, etc etc. Måste lägga om mina rutiner för att träna för att det här ska gå ihop. Och om man vill gå på gruppträning kostar varje klass 60-200 dollar, du bokar alltså upp dig på spinning med Alice måndag & onsdag hela terminen, eller vad du nu tycker ser bra ut på listan av gruppträningar. Ska försöka kräva att få prova ALLA klasser. Hur ska jag annars veta vad som är värt att betala pengar för. Skitgym. Besvikelse. Hade höga förväntningar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar