Aldrig har min frustration varit större än när jag läste ovan nämnda kurs på LiTh. Jag fattade ingenting, ingen av oss fattade poängen, och inställningen från kursansvarige lärare (vilken människa, herregud) var att vi var dumma i huvudet. Fattade inte poängen med programmering, verklighetsanknytningen fanns inte. Jag satt ner 10 minuter med tentauppgiften, sen gick jag från rummet och har aldrig sett tillbaka.
(Tänk om jag kunde ta den kursen idag! Tänk om någon hade fått mig att inse att programmering inte var att ge datorn 1:or och 0:or i magiska kombinationer. Tänk om den gigantiska muren hade varit forcerad! Tänk om läraren hade insett vad våra förutsättningar var..)
Ibland befinner jag mig i situationer när känslan är snarlik, när frustrationen kokar över och inga utvägar finns i min begreppsvärld. Nu vet jag att det såsmåningom antingen kommer att ramla ner en pollett, eller så kommer jag på ett eller annat sätt ta mina första steg i ny och spännande terräng. En terräng med nya dimensioner, oväntad logik och helt annan kultur. Men inlärningskurvan är tyvärr oftast väldigt brant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar