Som ni redan vet så lägger Astra ner sin forskning i Södertälje och 1200 forskare får gå. Vad ska alla dessa forskare som utbildas i Sverige egentligen arbeta med i nuläget? Verkar som om det enda alternativen blir akademin, eller att flytta från landet. Själv har jag siktet inställt på akademin, och Stockholm. Akademin för friheten och idéerna på framtida forskning, Stockholm för att jag vill hem med allt vad det innebär. Men akademin har även blivit mitt förstaval för att det är svårt att se ett alternativ i Sverige, ens innan Astra la ner.
Med min feberhjärna, men även i vanliga fall, har jag svårt att se hur vi ska ta oss ur detta. Forskningspolitiskt. Vad är det egentliga problemet? Jag har svårt att tro att det är bristen på högutbildade människor som får forskningen att fly Sverige (vilket antyds i dagens DN), jag är själv del av en PhD boom. Så vi utbildar ett, för vår marknad, överflöd av forskare. Så är det vår utbildning det är fel på? Vår entreprenörsanda? Våra forskningsidéer?
Vill vi alla vara så lagom här i Sverige att vi helt förlorat förmågan att glänsa? För att komma någonstans måste vi satsa, men att vara välutbildad leder inte automatiskt till framgång. Om vi, denna kunskapsnation, inte lyckas göra mer av vår kunskap så blir den inte mycket värd. Det är inte kunskap som leder till forskningsframgångar, det är förmågan att tänka utanför nedtrampade stigar, se möjligheter och satsa helhjärtat. Är vi för bekväma? För rädda? För dåligt självförtroende?
Skulle massa pengar till de "mest talangfulla och innovativa forskarna" lösa problemet? Kanske, men vem skulle ha förmågan att utvärdera dessa "talanger"? Skulle det ändra det faktum att alla pengar går till samma gubbar, år efter år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar