Det finns stora skillnader i hur (jag upplevde att) forskning utfördes i USA jämfört med här hemma. Dessa skillnader kan ofta förklaras med kulturella skillnader, som hur data presenteras och promotas, och hur projekt körs igång i full fart och stora ambitioner.
Men det överlag största skillnaden mellan att vara post doc i USA och Sverige är hur man blir bemött. I Sverige är du en fullvärdig forskare som post doc, även som doktorand så ses och bemöts du som en kompetent person som utför forskning. Vilket ju är sanningen - de flesta av oss har inte chefer/PIs/handledare som har koll på vad vi gör eller kunskap för att leda oss rätt eller lösa dagliga problem. Gott så. I USA ses du som en student även som post doc. Ett steg ner i hierarkin, en person som inte forskar utan som utför de praktiska momenten som krävs för att genomföra forskning. Du ses inte som den ledande personen, som personen som sitter med kunskap, även om det är uppenbart att du gör det. Du blir inte presenterad som en kollega till andra forskare (PIs) utan som en post doc, om du nu blir presenterad alls.
Här i Sverige är jag en kollega, en av alla forskare. Någon som blir inbjuden att hålla föreläsning, någon som sitter inne med kunskap och strategi, någon som kan bidra. Här blir vi alla bemötta så, och du måste bevisa att du inte lever upp till detta för att förlora förtroendet. I USA upplevde jag det som att man måste skrika högst, snacka mest skit (all that bullshit..) och använda löjligt vackra ord och överdriva för att få respekt, för att upphöjas till "forskare" istället för arbetsmyra. Ja, som post doc i USA har du mkt tid till att utföra praktiskt arbete, för du har inga andra uppdrag och arbetar 12 h per dag. Men idag känner jag stor glädje över att äntligen vara forskare igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar