Längtan och rädslan

Livet har tett sig som på paus, visst gör jag mycket, lär mig mycket, saker händer. Men mitt liv, det jag vill på det personliga planer har legat som i träda. Tre år har gått sen jag flyttade från Stockholm, år jag inte vill vara utan, men också år som inte ter sig som speciellt lyckliga. Lite för många kompromisser om vår livskvalité, besvikelser har kommit lite för ofta, lekfullheten har inte fått spela fritt, sociala sammanhang har varit mindre avslappnade än eftersträvat. Mina förväntningar på livet hemma extrema, kanske. Aldrig har jag längtat så mycket. Och nu, äntligen, ska livet faktiskt börja på nytt. Ett liv där det går att planera och se framåt. Bygga den där stabiliteten, tryggheten, hemmet, livet, sammanhanget.

Närmar mig det nya med stormsteg, och är rädd för krocken. Rädd för att något annat ska komma i vägen. Rädd för att planet ska krascha. När blev jag såhär blödig? Kommer grina hela resan hem. Om mindre än tre veckor landar jag hemma.