Jag tappade en oöppnad burk färg i golvet i morse, Johan en hink fönsterrengöringsblandning lite senare, och sen visade det sig att fönsterhandtaget gått sönder. Dagen so far 12:08. Wish us luck.

Inte så mkt som jag borde

Lite roligt att en rapport om Forskarnas rörlighet (mellan universitet, länder och yrkesvägar) presenteras av Naturveterna samma dag som jag skrev ett inlägg om post doc utomlands.

I övrigt är min hjärna allt för splittrad för några djupare analyser eller funderingar. Vi är just uppe i karusellen av lägenhetsköp och fix inför lägenhetsförsäljning, något som har tagit upp det mesta av min tid denna "lediga" månad. Jag börjar ett nytt jobb på Måndag, men har inte alls arbetat tillfredsställande med kvarvarande USA-projektet.

En annan fördel med USA åren var kanske just avklipptheten, isoleringen. Under de åren var jag först och främst forskare, på andra plats sambo och vän. Här är jag lägenhetsägare, kompis, sambo, dotter, syster, moster, tant, träningstokig. Och lagar mat igen, bakar, promenerar, dansar, skojar, lever liksom. Så mindre direkt och odiskutabelt fokus på jobbet. Om det är positivt eller negativ ur effektivitetssynpunkt kan diskuteras. Men jag är Boel igen.

Är en post doc utomlands värdefull?

Hemma är här och här har jag väl alltid varit? Fortfarande en absurd känsla att tänka på de tre åren, samtidigt som jag inte vill förminska dom till tre år utan värde. Att bo någon annanstans, uppleva arbetskulturen, framåtandan, stressen, initiativen och "golden boy"-mentaliteten har lärt mig mycket. Utmanad med andra sätt att tänka, personer med andra vanor och ramar, ger en ökad bredd även till mitt tänkande. Som uppfostrad i en kultur, ett tankesätt, en logik, är det svårt att utvecklas utan att själv uppleva några av de alternativ och varianser som finns.  Förhoppningsvis en möjlighet för att behålla och utveckla de bästa alternativen, skrota eller omarbeta de som en fungerar optimalt.

Bör man åka iväg för att göra en post doc om man tänker sig en akademisk karriär? Ja, jag tror det är otroligt värdefullt. Att göra en post doc i Köpenhamn eller Oslo skulle nog också öka vyerna, och även en kortare period ger dig erfarenhet. Att faktiskt kunna åka iväg som vi gjorde är ju ngt av en ynnest. Vi blev båda klara ungefär samtidigt, hittade post docs i samma stad och har inga barn eller sjuka föräldrar.  Och fick bra stipendium från VR. Fria att lämna helt enkelt. Men det är ju också enklare än många verkar tro - sök stipendier, prata med intressanta grupper och ligg i. Post docs är billiga att anställa i staterna, så det är inte svårt att hitta en grupp som kan ta emot dig där. Jobba i några år och flytta sen hem med både sött och surt i kappsäcken!

en illusion som sprack

En bekant som uttryckte sin förvåning över att en kompis började jobba 7 månader efter hon födde barn. Och jag som kände ett behov av att försvara henne genom att säga att hon bara ska jobba 1,5 dag i veckan. En gammal kompis som ska separera, och frågan "hjälper han inte till tillräckligt hemma?" ställs. Hör ett samtal på tunnelbanan mellan två kvinnor som pratar om andra kvinnliga kollegor med administrativa uppgifter, medans alla chefer som nämns är män.

Deprimerande. Jag trodde helt ärligt att det inte var såhär illa. Jag trodde att personer i min ålder, speciellt dom med mkt utbildning i bagaget, var i det närmaste jämställda idag. Med vissa undantag och personliga preferenser, liksom. Är det barnen som ställer om rollerna och förväntningarna? Är min övertygelse om att jag inte kommer trilla i samma kvinnofälla en illusion?

Och att jag kom i försvarsställning är rent ut sagt pinsamt - det naturliga vore ju att efter ca 7 månader byta förälder som är föräldraledig. Vilket skuldbeläggande! Är det den attityden man möter om man som mamma inte är hemma alla månader förutom de "pappamärkta"? Jag mår illa. Nästa gång jag ens hör en liknande fråga eller attityd ska jag ha tänderna vässade. Finns så extremt mkt att slåss för, och det minsta man kan göra är att inte hålla käften.

Tre år som försvann

Landar på Arlanda tidigt en Söndag morgon, kommer hem till lägenheten söder om söder och stuvar in mina saker i lådor och garderob. Och sen är det 2009 igen, allt känns likadant som vanligt, här bor jag, vi, ju. Tre år äldre, tre år och mycket slit visare förhoppningsvis. Surrealistiskt.