Trygghet.

Ännu mer balans. Träningen börjar fungera, stressen äter inte upp mig, gillar mycket just nu.

Tänker på hur alla små saker påverkar en. Hur en stressad hjärna kan stänga in sig i ett litet hörn och se på när kroppen bryts ner. Hur alla obetydliga små grejer tillsammans gör mig ensam, sliten, osocial, osmart. Och lättnaden när förbannelsen bryts och det inte längre är plågsamt jobbigt att ta kontakt med människor, när bakslagen på jobbet inte tar så hårt, när smulorna på golvet inte känns som ännu ett misslyckande. Hjärnan är ett underligt organ, och destruktiva tankemönster är så extremt onödiga. Hur gör man sig av med dem?

Balans

Var hemma i Stockholm för två veckor sedan. Inför resan såg jag fram emot att bl.a. diskutera min jobbrelaterade stress och ångest med mina gamla kollegor. Träffade Iza efter halva veckan och insåg med glädje och förvåning att ångesten visst inte var så stark, samt att inspirationen fanns där. Ledig tid utan måsten med familj och vänner gör verkligen underverk.

Tillbaka i jobbet nu. Många deadlines och oförstående medarbetare. Alla måsten. Men lugnare i själen. Tänker på mina planer för framtiden med optimism och inspiration.

Men nu som alltid, skrikpanik över att saker måste vara gjorda i förrgår och brist på eftertänksamhet och diskussion. Har dock hela huvudet över ytan och ser ner på det omgivande kaoset.